Är plats i Nyon (Schweiz) sedan i fredags för medverka i juryn under dokumentärfilmfestivalen Visions du Réel . Mittemellan Genève och Lausanne har man arrangerat festival sedan 1969 och drar ca 40 000 besökare per år. Pas mal för en stad på 18000 invånare! Sitter alltså i den interreligiösa juryn tillsammans med två belgare. Mourad Boucif är själv regissör med fyra egna filmer i bagaget, senast med Les Hommes d’argile (2015). Mourad är ordförande och den muslimska rösten i juryn. Geneviève de Simone-Cornet bor i Nyon sedan 10 år och arbetar som journalist på katolska Genèvebaserade veckotidningen Echo Magazine . Samma dag som festivalen började fick dessvärre den judiska representanten, Sascha Lara Bleuler, Zürich, lämna återbud av familjeskäl. Hon är annars konstnärlig ledare för en filmfestival kring mänskliga rättigheter. Inte en komplett abrahamitisk hand alltså, men vad göra?

Att gå på dokumentärfilmfestival är att resa till jordens alla hörn. Att översköljas av 21 filmer ger också en känsla av vad som händer just nu. Vad är det som upprör, förenar eller förbryllar oss? En tydlig tematik i år är vittnesbördet och jag skulle faktiskt vilja börja utanför festivalen. I söndags firade vi ekumenisk gudstjänst tillsammans, där klipp från filmen Human återkom under gudstjänsten , som preludium, predikan och postludium. Människor berättar om sina liv rakt upp och ner. Närbild på deras ansikten. Berättelser om skuld, smärta, hopp och försoning. Oerhört starkt. Istället för predikan fick vi samtala i bikupor. Ett grepp som inte alltid faller väl ut. Den här gången gick det knappt att få stopp på folk.

Ett liknande grepp tas av amerikanen Lech Kowalski som återvänder till sin uppväxts Utica (New York) för att tala med ”vanligt folk”, i filmen I pay for your story. Han skildrar en döende stad, utan hopp, där droger för många ter sig som den enda inkomstkällan. Under arbetat intervjuade han över 200 människor, varav vi får se en dryg handfull. Naket, rått. Han ger röst åt de som inte har röst. Ställer sig tydligt på deras sida och mörkar inte heller med sin egen berättelse (som barn till polska invandrare). I samtalet efteråt blir systemkritiken ännu tydligare. Han vill visa ett USA som han menar har blivit ett slags apartheidland, med oöverstigliga barriärer, där privat kriminalvård och läkemedelsindustrin tjänar pengar på att ingenting förändras. Den är en viktig film, även om den också väcker etiska frågor. Hur gör man en berättelse av dessa hundratals tragedier? Är det ok att låta människor blotta sina livstrauman för 15 dollar, är inte det också en slags  ekonomiskt utnyttjande? Och kan inte dessa vittnesbörd användas av rasistiska krafter i dagens USA? Svåra frågor, definitivt inte en film som går obemärkt förbi.

Sent igår kväll fick vi en två timmars glimt från Sibirien i Francois Jacobs A Moon of Nickel and Ice . En handfull människoöden från staden Norilsk, ovanför polcirkeln med 9 månaders vinter. Byggdes av Gulag fångar på 1930-talet. Idag är staden i princip synonym med gruvföretaget. Vi får träffa en gruvarbetare, en teaterregissör, ungdomar som vill flytta och som vill stanna. En överlevare från lägren. En grafisk designer och aktivist som kämpar för att historien inte ska glömmas. Här skulle jag vilja säga att filmen också verkligen lyckas med att knyta samman då och nu. Historien är inte bara något som flimrar förbi, en förevändning för något annat. Historien framställs istället som något alltjämt verksamt, som vi för guds skull inte får glömma så att samma förbrytelser kan hända igen. Denna film om smällkalla miljökatastrofen rymmer förvånansvärt mycket värme, mitt i alla politik. Hade inte vågat hoppas på det, men det säger mer om mig. Kanske något för den som klagar på att vintern aldrig tar slut (om något lång, 110 min).

Tror att jag tackar för mig där.

Mikael Larsson

Lektor i Gamla testamentets exegetik, teologiska institutionen, Uppsala universitet

Film där hjärtat får vara med

När vinter gått till vår, det är då det är dags för BUFF barn – och ungdomsfilmfestivalen i Malmö. Under festivalen tävlar åtta nominerade filmer om Svenska kyrkans ungdomsfilmpris. Juryn har att utse en vinnande film som vid sidan av mer gängse kvalitetskriterier för filmpriser även bland annat ska kunna användas i kyrkligt filmarbete, har värderingar som ska kunna ses i ljuset av evangeliets budskap, har en existentiell tematik och allmän genomslagskraft som inte begränsas av nationell eller lokal kontext.

Årets jury berättar om givande och djupa samtal, som mynnande ut i ett genemsamt beslut att till årets vinnare av Svenska kyrkans ungdomsfilmpris vid BUFF i Malmö utse den isländska filmhiten Heartstone (Hjartasteinn, 2016) av Guðmundur Arnar Guðmundsson. På plats för att ta emot vinnardiplomet vid prisceremonin i Malmö Gamla Rådhus var huvudrollsinnehavaren Baldur Einarsson.

.

I juryn ingick prästen Katarina Vaarning, församlingspedagogen Jesper Ödemark och regissörerna Sanna Lenken och Sofia Norlin.

Deras motivering lyder:

En sinnlig relation beskrivs i ett våldsamt landskap. Ett sökande

efter identitet med sprickor som släpper in både ljus och mysterium. Med sensuellt

bildspråk och värme skildras en passionsberättelse.

Du kan läsa mer om filmen i länken här:  Filmens officiella hemsida

Juryn delar med sin några tankar kring sina erfarenheter från juryarbetet

Katarina Vaarning, präst: BUFF är viktigt för att det är den största barn- och ungdomsfilmfestivalen i Sverige, och den är här i Malmö. Filmen kan fördjupa ämnen som vi som kyrka tar upp i våra verksamheter, genom att ge bilder som gör det lättare att tränga in i ämnena. Vi utgår från bibeln men vi behöver också kunna lyfta in de stora berättelserna, de stora orden, i dagens liv och ofta är film ett väldigt bra medium för det.

Jesper Ödegård, församlingspedagog: Jag tänker också multimediaupplevelse. Barn och unga är så vana att matas med ord och bild och ljud i ett paket, och i det fältet fungerar film. Vi kan välja att visa film utifrån ett visst tema, eller en film vi tror ska landa rätt.

En film som kan vara från en annan plats, på ett annat språk, en annan verklighet, som visar att de stora frågorna är globala, film som går på djupet som visar något annat, vad som är viktigt i livet på riktigt, på insidan och det är ju så vi arbetar inom kyrkan. Att se att människor är lika världen över i de stora frågorna men jag tror också att man kan få syn på sig själv genom att se andra i en viss ålder, och relatera till att man växer, blir äldre.

Katarina Vaarning: En 14-åring i vilket land som helst blir också kär för första gången, funderar över sin identitet, hanterar relation till sina föräldrar, funderar över meningen med livet. Att se filmer som är visar att man inte ensam om det man går igen.

Utifrån era tidigare erfarenheter, är det något som skiljer sig att sitta i en jury för ett filmpris från Svenska kyrkan?

Sanna Lenken, regissör: I stort så har det varit som i annat juryarbete. Men en sak vi pratat om ganska mycket är vad är det existentiella i filmen, vad är det filmerna talar med oss om? Om vi fyra med våra olika bakgrunder kan tala om det, kan alla göra det.

Sofia Norlin, regissör: Det har varit ganska djuplodande samtal med de fantastiska jurykamraterna. Samtal om vad som sker i själen, i miljön i de olika filmerna. Vi har pratat mycket om vad är det filmen berättar, på ett djupare plan. En sak som väldigt tydligt kommit fram i våra samtal är om det i filmerna finns ett hopp, ett ljus, det har varit viktigt.

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet Uppsala

Vid den 64:e upplagan av Mannheim-Heidelberg filmfestival medverkade Ylva Liljeholm i den ekumeniska juryn. Hon har skrivit två krönikor om sina intryck, här kommer nedan följer den första.

Mannheim-Heidelberg filmfestival 2015 

Jag anländer till Mannheim en sömnig söndagseftermiddag och upptäcker som alla andra förstagångsturister snabbt stadens berömda koordinatsystem. Gatorna i de centrala delarna har inga namn utan heter till exempel L1 eller A9, som i en kartbok. Systemet delar in staden i fyrkanter och rektanglar och kommunens ”fyndiga” slogan är också ”Leben. Im Quadrat” (Leva. I kvadrat), vad nu det står för. Man kan ju få för sig att en tysk stad med en sådan stadsplanering och en sådan slogan lätt skulle leva upp till fördomar om tysk ordning och reda och fyrkantigt tänkande, men efter en veckas vistelse upplever jag att det är precis tvärtom. Mannheim är en mångkulturell, öppen stad där folk för det mesta kommer för sent på ett skönt och tillbakalutat sätt. Trots denna paradox är Mannheim ingen stad som fäster i ens medvetande så där omedelbart. Det kanske är som med min hemstad Örebro. En växande, mångkulturell men identitetssvajig stad full av lokalpatrioter som älskar att bo där men inte lyckas få omvärlden att förstå varför.

Anledningen till mitt tysklandsbesök är ett juryuppdrag i den ekumeniska juryn under Mannheim-Heidelbergs 64:e filmfestival. Det är en imponerande lång tradition, en av världens äldsta filmfestivaler. Fokus är som vanligt på nya filmare och mycket av det som visas är långfilmsdebuter. För första gången presenterar festivalledningen en tävlingssektion för nya TV-serier. Det känns piggt och framåtseende. Där återfinns för övrigt det enda svenska bidraget i hela festivalprogrammet – TV-komedin ”Boy machine” – om ett övermoget pojkband som vill tillbaka till rampljuset. I tävlingssektionen för långfilm ingår 22 produktioner, så veckan blir intensiv med 5-6 filmer varje dag innan det är dags för beslut. Inne i Stadhaus, festivalens rumsliga hjärta, visas filmer från hela världen. Det är avslappnat och vänligt och filmskaparna minglar fritt bland publiken. Stjärnorna är få men kreatörerna desto fler. Den blandning av globalt och provinsiellt tänkande som präglar staden Mannheim avspeglar sig också i själva festivalen. Världen presenterar sig via vita duken samtidigt som wi-fi sällan funkar och festivalbaren har ett betalningsupplägg som för tankarna till gamla Sovjet (beställa på ett ställe, hämta ut på ett annat och så pant på både flaskor och muggar, som gör att man får stå i kö minst två gånger i onödan).

Ett filmland som i år sticker ut extra mycket är Mexico. Tävlingssektionen innehåller tre mexikanska titlar, sinsemellan helt olika, men alla mycket bra. För första gången sitter jag i en jury där alla fem medlemmar har samma film som given etta. Mexikanska ”Walking distance” av Alejandro Guzmán Alvarez är en utsökt vacker, poetisk, varm och humoristisk hyllning till det mänskliga i oss alla. Det är historien om Frederico, en extremt överviktig man som med lever i en liten lägenhet. En gammal oframkallad filmrulle får honom att mödosamt bege sig till närmaste fotoaffär för att få den framkallad. Kameran blir den drivkraft han behöver för att ändra sitt liv, de nya vänner han får via den blir hans hamn. Det är inte mycket som händer i filmen, men man har inte tråkigt en sekund. Den är som juryn skrev i sin motivering en hyllning till människan. Innanför Fredericos väldiga kropp, bakom massorna av fett och valkar, finns en fjärilslätt, älskvärd och skönhetstörstande själ som vi varsamt lär känna under filmens gång.

Det är en film jag önskar att alla som uppskattar bilders skönhet och en färgsprakande och ändå tillbakahållen estetik skulle få se. Och alla som älskar en perfekt berättad historia med en sån där skön humor som gör att man småler länge och väl efter visningen, även om man inte skrattar högt. Men hur säljer man en film om en sjukligt fet man som knappt kan röra sig, en lillgammal punkare, en hunsad make och en njugg syster? Där inget särskilt händer och inget känt ansikte står att finna? Nej, får ”Walking distance” distribution i Sverige ska jag äta upp min gamla sombrero.

Ylva Liljeholm

Project Manager RIBS –

Rolling Images in Business Startups

Film på Gotland

 Ola Sigurdson presenterar vinnaren av den ekumeniska juryns pris i sin sista krönika från Locarno.

OK. 19 filmer i tävlingen. På torsdags kvällen hade den ekumeniska juryn, bestående av från Thomas Wipf och Franz-Xaver Hiestand från Schweiz, Gaelle Courtens från Italien, Martin Ernesto Bernal från Argentina och Catherine Wong, jruyns ordförande, från Hong Kong och så jag från Sverige sett allihop. I stort sett hela fredagen ägnade vi åt att vaska fram en vinnare. Filmfestivalens konstnärlige ledare Carlo Chatrian påpekade när vi träffade honom att det var ett osedvanligt starkt startfält i årets upplaga av Locarnos Concorso internazionale – och det är lätt att tro honom. Alla kom naturligtvis inte i fråga för det ekumeniska priset, inte nödvändigtvis för att de inte höll måttet utan kanske snarare för att snarare kunde förstå som stilistiska experiment. Den holländske regissörens Alex van Warmerdams Schneider vs Bax gillade jag särskilt, den kan förstås som ett slags holländsk Western. Vår uppgift var att se vinnarfilmens andliga, existentiella och politiska betydelse, och då var den ingen stark kandidat.

Överläggningarna som tog hela fredagen är nog inte så intressanta att veta något om och dessutom är de väl mer eller mindre hemliga. Resultatet stod dock klart efter fyra timmars överläggningar och förvånade juryn själv. Den iranske regissören Sina Ataiena Denas film Ma dar Behesht (som festivalen översatt med den engelska titeln Paradise vilket nog är en ungefärlig översättning) fick 2015 års ekumeniska filmpris vid filmfestivalen i Locarno med följande motivering:

”En stark och modig iransk film om Haniehs vardag, en ung kvinnlig lärare som arbetar i en skola i någon av Teherans södra förorter. Tack vare enstaka ögonblick av frihet kan man erfara en känsla av hopp trots de förtryckande omständigheter som iranska kvinnor måste uthärda.”

Att dessa dystra omständigheter också omfattar filmarbetet vittnar det faktum att Ma dar Behesht tagit tre år att göra om och att det fått ske i hemlighet. Sina Ataiena Dena har deklarerat att detta är en första film i en trilogi som skall beskriva det strukturella våld som det nuvarande iranska samhället lider av. Att regissören fått lägga ned stor möda för att kunna göra sin film är emellertid inte huvudanledningen till att ge honom priset. Det handlar om en film som engagerar på ett djupt sätt genom sina drabbande bilder av en ganska enahanda vardag. Kontrasten blir desto större i de nämnda ”ögonblicken av frihet”: flickorna på skolan som sparkar fotboll till den kvinnliga rektorns ivriga protester, spelar musik och dansar – till och med att återvända hem för att hämta sitt (förmodligen förbjudna) nagellack blir på sitt sätt en spontant framsprungen frihetshandling. Ma dar Behesht är ett utmärkt exempel på hur film förmår skildra ett samhälleligt tillstånd och – förhoppningsvis – bidra till dess förändring. Sina Ataiena Denas film är mångbottnad. På ett sätt är den bara en skildring av hur samhället i Iran ter sig, på ett annat blir den just därigenom ett vittne om nödvändigheten av förändring. Också Ma dar Behesht i sig själv blir därigenom ett ”ögonblick av frihet”.

Två andra filmer fångade också juryns uppmärksamhet i sådan grad att de förtjänade var sitt omnämnande. Den sydkoreanska filmen Jigeumeun Matgo geuttaeneun teullida (Right now – wrong then) av den tämligen kände Hong Sangsoo är ett kammarspel om mänskliga relationer med två akter som får dessa att framträda i tydlig relief, och slår också ett slag för filmmediets värde: ”En film om kärlek, ärlighet, integritet och modet att gå bortom sociala barriärer. Med ömsint humor visar den hur små variationer öppnar vidare möjligheter.” Även den italienske regissören Pietro Marcellos film Bella e perduta, som jag redan nämnt i ett tidigare inlägg, fick ett särskilt omnämnande: ”En profetisk berättelse om en sann historia om respekten för och omsorgen om vårt ’gemensamma hus’. Inte bara ett politiskt uttryck utan också en poetisk erfarenhet.” Här frammanar Marcello Pasolinis anda – en av de första saker jag skall göra när jag kommer hem är att kolla upp Marcellos tidigare film La bocca del lupo från 2009. Så småningom också Hong Sangssos tidigare filmer.

Pristagaren får 20.000 Schweizerfranc för att underlätta distributionen av filmen till schweiziska biografer. Anledningen till att en jury väljer omnämnanden – som inte består i något annat än just omnämnandet – är att uppmärksamma dessa filmer och få fler att se dem. Nu är det lördag kväll och prisutdelningen pågår för fullt. Själv sitter jag på Frankfurts flygplats och skriver detta efter att ha missat förbindelsen hem till Göteborg. Det kan vara värt att påpeka att tio dagar med film (det blev nog sammanlagt närmare 30 stycken) är hårt arbete, trots den fantastiska miljön i Locarno. Märkligt nog är jag ganska sugen på att komma hem och se mer film.

Ola Sigurdson

Professor Tros- och livsåskådningsvetenskap, G U

I sin andra krönika från Locarno delar Ola Sigurdson med sig av några filmtips direkt från det filmflöde han befinner sig i.

Det är onsdag morgon på 68 Festival Internazionale del film Locarno 2015. Jag har nu sett femton filmer för den ekumeniska juryns räkning plus en bonusfilm. Dessutom har det blivit ytterligare sex kvällsfilmer, fyra av dem utomhus på magnifika Piazza Grande. Kvällsfilmerna är mer publika än de flesta filmerna i den internationella tävlingen. En del av dem är verkligen stor underhållning, som tisdagskvällens magnifika indiska film noir, Bombay Velvet av Anurag Kashyap. Kashyap talade själv på scenen om influenser från Sergio Leone, Francis Ford Coppola och Martin Scorsese, men han transformerar deras stil till indiska förhållanden.

När det gäller filmer i tävlingen är dessa ofta mindre publikfriande. Det handlar sällan om det visuellt fängslande som försöker suga in åskådaren i handlingen – om det alls går att tala om handling. Ett antal filmer är mindre beroende av en berättelse som går framåt steg efter steg eller en talad dialog. Cosmos av den polske regissören Andrzej Zulawski – en film som säkert kommer att låta tala om sig – innehåller visserligen mycket tal, men är en av de filmer som tydligast ger sig åt det surrealistiska och bryter upp berättelsens form. Samma sak – men med mindre dialog och mer lågmält – sker i den georgiske regissören Otar Iosselianis Chant d’Hiver; här blir tidsförloppet snarast cykliskt, som för att inpränta hur historien upprepar sig. Filmen börjar med en avrättning under andra världskriget för att fortsätta med scener där soldater i modern tid stjäl mer eller mindre värdefulla ting från invånarna i den lilla by de just erövrat. För det mesta utspelar sig filmen i Paris och bär drag av en mild galenskap.

Andra filmer berättar mer tydligt en historia. En produktion som förtjänar att nämnas, inte minst för sitt tydliga budskap, är den schweiziska filmen Heimatland som skapats av inte mindre än tio unga regissörer tillsammans. Trots detta är Heimatland långt ifrån en experimentfilm utan berättar med en stil som snarast påminner om amerikanska katastroffilmer om det åskmoln som plötsligt börjar torna upp sig över centrala Schweiz. På något sätt, visar det sig, är detta åskmoln förknippat med en växande främlingsfientlighet, både som orsak och verkan. Schweiz har isolerat sig från omvärlden på ett sätt som hotar att bli dess undergång. Molnet växer, paniken sprider sig i städer och byar och katastrofen är så småningom ett faktum. Den här filmen skulle göra sig väl på vilken kommersiell biograf som helst med dess rappa tempo och skickliga bildbehandling – utan att för den skull vara helt renons på budskap: främlingsfientlighet är, som bekant, dessvärre ett gemensamt problem för stora delar av Europa. Låt oss hoppas att den så småningom hittar fram till en biograf nära oss.

En tydlig historia med moralisk udd hittar man också i en mer lågmäld form i den poetiska italienska produktionen Bella e perduta av Pietro Marcello. Bella e perduta utspelas på landsbygden utanför Neapel och är närmast en mytologisk moralitet till sin genre, även om den innehåller en sann historia om herden Tommaso. “L’angelo di Carditello” som han kallades dedikerade sitt liv till att försöka rädda det vackra palatset Carditello från undergång orsakad av Camorran liksom den italienska statens likgiltighet. I filmen tar han också hand om den unga buffelkalven Sarchiapone (som kan tala!) – buffeln har tidigare varit människans vän, men nu finns inget behov av annat än kossor som producerar mjölk, och detta skulle egentligen betyda Sarchiapones död. Tommaso dör i en hjärtattack, men Sarchiapone går då i arv till en Pulchinella – Commedia dell Arte-figuren, ett slags trickster eller en kasper från underjorden – vars uppdrag det blir att ta med Sarchiapone på vandring. Filmen skildrar ett Italien där skönhet och närhet till andra varelser gått om intet. Talande är att de enda (mänskliga) barn som filmen visar är bilder på barn som dödats i attentat. När skönheten försvinner, verkar också barnen försvinna. Trots detta är Bella e perduta en mycket vacker film.

Dagarna bjuder med andra ord på en viss variation. Inte så konstigt kanske, med det aldrig sinande utbudet av film. Snart dags för nästa.

Ola Sigurdson

Tros- och livsåskådningsvetenskap, Göteborgs Universitet

En artikel om ekumeniska juryn finns att läsa här (texten är på italienska).

Det är sensommar och Ola Sigurdson befinner sig i Schweiz, i Locarno närmare bestämt. Han är där för att som representant för INTERFILM medverka i juryn för det ekumeniska filmpriset, vid filmfestivalen i Locarno. Här kommer en första krönika, från invigningsdagen av den 68:e festivalen.

Klockan är halv tio på kvällen den 5 augusti. Det är åtminstone trettio grader varmt på Piazza Grande i Locarno. Efter några tal har Jonathan Demmes nya film Ricki and the Flash världspremiär för drygt 8000 åskådare – utomhus.

Den mest spektakulära delen av den sextioåttonde Festival del film Locarno har inletts, filmvisningar varje kväll på torget i den lilla schweiziska staden vid Lago Maggiores norra strand, inte så långt från den italienska gränsen. Tidigare på eftermiddagen har jag sett Josh Monds film James White, en av de filmer som ingår i den internationella tävlingen och som den ekumeniska juryn skall se och bedöma. Om Ricki and the Flash är en amerikansk feel-good om den ålderstigna rockstjärnan Ricki och hennes komplicerade relation till sina barn och för detta make, så är James White ett existentiellt drama om en ung mans riktningslöshet mellan två dödsfall– hans pappas och hans mammas. Skillnaden är stor och illustrerar också bredden på festivalen i Locarno. De små pressvisningarna för olika jurygrupper och de fantastiska världspremiärerna på Piazza Grande. Det kommer att bli intensiva tio dagar.

Ola Sigurdson, professor i Tros- och livsåskådningsvetenskap

Göteborgs Universitet

På måndagskvällen ringlade sig kön lång utanför biografen Royal i Malmö. Det var dags för invigning av den internationella barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF och världspremiär för av öppningsfilmen Det borde finnas regler av Linda-Marie Birbeck.

Publiken i den helt fullsatta stora salongen fick i tf festivalchefens Mette-Ann Scheplerns tal höra sig välkomnas till den 32:a BUFF i ordningen, en festival som bjuder på ett digert program med filmer för barn och unga från hela världen. Hon talade om vikten av att i det stora mediabruset, där film finns i närmaste telefon också se och uppleva film i stort format på biograf.

Filmen är en mötesplatsför upplevelser och berättelser, tankar och idéer. Det är också ett vidunderligt fint sätt att få möta andra delar av världen, och få ta del av andras kultur och livsbetingelser för att öka förståelsen och är för många ett viktigt för livstolkning den egna livstolkningen.

Under festivalen tävlar är åtta filmer uttagna till tävlan om Svenska kyrkans ungdomsfilmpris. Filmerna i tävlan är;

Atlandtida (Argentina, Frankrike 2014) regi Martín Shanly

Dessau Dancers (Tyskland 2014) regi Jan Martin Scharf

Det borde finnas regler (Sverige 2015) regi Linda-Marie Birbeck

The Last Hammer Blow ( Frankrike 2014) regi Alix Delaporte

The Road Within ( USA 2104) regi Gren Wells

Waiting for August (Rumänien, Belgien 2014) regi Teodora Ana Mihai

X+Y (UK 2014) regi Margon Matthews

Young Tiger ( Frankrike 2014) regi Cyprien Vial

I årets jury sitter Beatrice Lönnqvist, präst  Svenska kyrkan, Annika Nilsson, pedagog Svenska kyrkan och regissörerna Amanda Adolfsson och Agneta Fagerström Olsson.

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet

Tänk att få möta dig själv i rörliga bilder, 70 år efter att du fångats på film. Det är precis vad de medverkande i Magnus Gerttens dokumentär Every Face Has a Name får göra, identifierade ur en journalfilm från när de kom till Sverige efter kriget.  I filmen hör man deras namn. Man får se dem se sig själva. Det är något märkvärdigt som sker när de får återse sina yngre jag, sina vänner, syskon eller sin mamma och påminns om ett betydelsefullt ögonblick i livet. Inledningsvis säger flera ”jag minns inget, har inget att säga” men arkivfilmen återväcker minnen, tankar och känslor. Berättelserna flödar fram ur glädje och sorg, sett från den punkt när hamnen blev en port till frihet.

Över en tidvis svajig telefon får jag en pratstund med Magnus Gertten några dagar efter att filmen fått Angelos Svenska kyrkans filmpris vid

filmfestivalen i Göteborg. Ett pris han är glad och känner sig hedrad över. Gertten började som journalist, arbetade för P1 och även med musik, men övergick till dokumentärfilm har gjort filmer som Blådårar och förra årets stora publik- och kritiker succé Tusen bitar.

– Jag tror att jag så sakta gled över till dokumentärfilm för att jag inte riktigt kände mig hemma i den här svartvita, lite förenklade mallen som journalistiken innebär. Dokumentärfilmen har ju en sorts fördel av att den kan uttrycka mycket fler nyanser än nyhetsartikeln, som folk ska förstå på fem sekunder. Man kan följa människor som under dokumentärens gång ändrar ståndpunkt. Jag tror gråskalorna passade mig ganska mig ganska bra, vid sidan av det faktum att jag gillar att få gräva ner mig i historier på ett eller annat sätt. Man håller på i flera år. Samlar in material och fakta. Försöker förstå och bearbeta det i sitt eget huvud. Vad är det här för historia jag håller på med? Vad handlar det här om egentligen? Vad är det?  Jag ser en yttre historia, men vad är den inre historien?

Det leder in på hur arbetet gick till. Jag upplever det som organiskt, som att filmen växt fram.

– Ja absolut, Every Face har ju verkligen på många sätt växt fram. När min far var en liten pojke, så han stod i hamnen och såg när flyktingarna och överlevarna kom. Han har alltid tyckt att vi borde göra en film om det.  Men det var inte förrän jag insåg att svenska nyhetsfotografer faktiskt filmat båtarna när de anlände och när folk tar sina första steg i frihet som jag tänkte den här stora, lite omöjliga tanken – Vilka är de man ser, kan man ta redan på det? Så jag tror att fascinationen över den lite omöjliga utmaningen var det som gjorde att jag började. På vägen så blev det en film – Hoppets hamn (2011). Den handlade i om mottagandet, stora livshistorier kring några av dem som kom och en del av dem som var mottagare. Mottagandet var en del av denna väldigt stora humanistiska aktion som det var. Att vi dels skickade ner bussar för att hämta överlevare från lägren, men också i hur vi tog hand om dem.  Efter Hoppets hamn tänkte jag ”Nu har jag ju verkligen gjort mitt, nu ska inte gräva mer i det här.”

Men det var inte slut där. När man åkte runt i världen och visade filmen så blev det en öppning mot något annat. Till exempel vid en visning i Jerusalem år 2011.

-Det var en fin visning och bra samtal efteråt med tuffa frågor; om antisemitism i Malmö, om att man inte tyckte det judiska var tillräckligt betonat. Ett antal sådana tillspetsade frågor som är kul att få, tycker jag. Det ska man ju tåla. Det är ju därför man är ute med sin film!

– Mot slutet så var det en liten dam som försiktigt räckte upp handen och sade med ganska svag röst: ”Ursäkta mig, men man ser i din film, i arkivbilderna… Det står en grupp kvinnor som precis har kommit av båten och bredvid dem så står det en liten flicka som håller en filt i handen. Jag vill bara säga att det är jag”.

– Det var en fantastisk upplevelse, att en bild som vi har tittat på hur många gånger som helst i klippningen… Plötsligt så fick vi ett namn på den då lilla flickan. Det var en av de enskilda händelser som fick mig att börja gräva vidare i berättelsen. När Hoppets Hamn visades på Sveriges Television, hörde folk av sig för att det känt igen någon. Vi fick en liten summa pengar av SVT för att filma dem. Jag tänkte inte heller då att det skulle i någon mening bli att det skulle bli en film utan mer en dokumentation, men sen kom tanken att ”man kanske kan göra en kortfilm”…(skratt) Vi fortsatte med researchen och försökte anta den stora utmaningen: vilka är de här människorna?  Utmaningen som resulterat i Every Face Has a Name.

Hur har researchen gått till? Är det bara du eller är ni ett team?

Magnus: Vi har varit fler människor inblandade. I början var det min far, som är en duktig amatörhistoriker, som hjälpte mig. Utöver det en researcher och jag själv. Vi har insett att det här tar lång tid. En stor fördel var att det faktiskt fördes passagerarlistor, som finns kvar. De har varit själva utgångspunkten. Vi tog reda på att den här filmrullen är filmad den 28 april 1945. Det lyckades vi ta reda ut genom att se att det fanns spädbarn på filmbilderna. Spädbarnen kom en speciell dag, alltså var det filmat då. Sen så har vi suttit med passagerarlistorna, ca 1900 namn. De flesta kvinnor, få av dem har kvar sina ursprungliga namn. Så man kunde inte googla upp listan i största allmänhet (skratt). Vi i har sökt via internet och varit i kontakt med olika överlevarsammanslutningar. Vi har haft kontakter och gjort research i Israel, Polen och USA. Sedan har vi också använt sociala medier. Det kommer in tips hela tiden. Ett mail kom in bara idag. Överlevare och befriande bor ju verkligen utspridda över precis hela världen, så man får lov att resa mycket som filmare, som jag ju tycker är kul.

Finns en öppning för en fortsättning? Om första filmen genererade nya namn och berättelser så kan man ju tänka sig att Every Face kommer att generera ytterligare berättelser.

– Ja, absolut. Vi har massor av helt fantastiska historier som aldrig kom med i filmen. Så här långt har vi identifierat ett 50-tal personer på filmrullen. Jag är tveksam till om det blir ytterligare en film, men man ska ju aldrig säga aldrig ju…

Vi jobbar med ett webbprojekt; www.everyfacehasaname.com där vi efterhand presenterar nytt material. Det är ett sätt att kunna fördjupa historierna och bakgrunden, både till dem som syns i filmrutorna och till vårt samtida spår i Pozzallo, parallellhamnen och händelser idag som på något sätt är exakt likadana som i Malmö 1945. En sak särskilt skiljer Every Face Has a Name från Hoppets Hamn. Every Face slutar i nutid.

Precis, och väldigt effektivt så. Det var så underbart med okommenterade bilder. Där ryms man ju själv i det, bottnar alla de frågor om medmänsklighet och mottagande och som man i någon mån är en del av vare sig man vill eller inte. Det var jättestarkt.

– Det var många som hade synpunkter på det i processen och det är inte förrän man gjort det som man vet om det funkar. Och jag kan säga att det tog ett år att hitta exakt rätt ställe där vi kunde fånga just när det kommer in en båt. Vi hade lite flyt, lite tur där.

Vad händer närmast med Every Face Has a Name?

– De officiella visningarna börjar den 20:e februari i Malmö och Lund. Parallellt med blir det en internationell lansering av filmen. I slutet av april visas filmen i en kortare version på samtliga nordiska tv-kanaler.

Magnus Gertten har arbetat länge med filmen, det finns mycket att prata om, men vi avslutade här. Min avslutning blir några rader av Tranströmer som jag haft i tanken sedan jag såg filmen förra veckan

” Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv”.

När jag kom hem från Göteborg letade jag upp fortsättningen;

”Den som märker vad som håller på att hända ropar förtvivlat: ”Stanna!” vad som helst, bara jag slipper känna mig själv”. Och det finns en båt som vill lägga till – försöker just här – den kommer att försöka tusentals gånger. Ur skogens mörker kommer en lång båtshake, skjuts in genom det öppna fönstret, in bland partygästerna som dansat sig varma.” ( Preludier II ur Mörkerseende, 1970)

Här kan du se Every Face Has a Name på bio (fler datum och platser tillkommer)

DOC LOUNGE:

17 februari

Doc Lounge Malmö (regissörsbesök)

25 februari

Doc Lounge Kalmar

BIOGRAFPREMIÄR för repertoarvisningar start 20 februari

Spegeln, Malmö

Kino, Lund (regissörsbesök 24 feb)

BIOGRAFPREMIÄR repertoarvisningar start 28 februari

Panora, Malmö (regissörsbesök 28 feb)

NORRKÖPING

26 februari 28 feb, 1 mars

Cnema, Norrköping

KRISTIANSTAD

Filmmuseet, Kristianstad

15 mars

HELSINGBORG

Röda Kvarn, Helsingborg

STOCKHOLM

Bio Rio, Stockholm

28 februari

1 mars Filmfrukost (med regissörsbesök)

Tempo dokumentärfilmsfestival, Stockholm

6 och 8 mars (Regissörsbesök på första visningen)

Charlotte Wells

Handläggare för kulturfrågor, Kyrkokansliet,

medlem i årets jury för Angelospriset

Mikael Ringlander rapporterar från ett seminarium med rubriken Vindar över Baltikum. Utgångspunkten för seminariet var den flerfaldiga festivalvinnande filmen In the Crosswind (bland vinnare av INTERFILM och Signis Ekumeniska jurys pris vid den internationella filmfestivalen i Warsawa i höstas).

Filmen In the Crosswind (2014)  av Martti Helde är filmad i en teknik (tableau vivant-form)som jag bara sett i reklam film tidigare. Det är stillbilder som blir tredimensionella och levande. Långa kameraåkningar över orörliga människor. Det blir mycket vackert men också mycket otäckt. Martti Helde tog emot Thessalonikifestivalens pris för Artistic Achievement.

Filmen skildrar hur en grupp människor i Estland deporteras till Sibirien under andra världskriget och tvingas arbeta och leva under vidriga förhållanden. Den är baserad på en sann historia från en tid då tusentals familjer splittrades. Historien bygger på brev som skrevs av en ung filosofistuderande kvinna, Erna, till mannen Heldur efter den fjortonde juni 1941 då de deporterats tillsammans med cirka 40 000 människor från de baltiska staterna till Sibirien.

Seminariet handlade om vad var det som hände under denna period och situationen i de baltiska länderna ut idag. I panelen för att samtala om filmen fanns personer som på olika sätt har personliga erfarenheter av sovjettidens  politik. Medverkade gjorde Hain Rebas, professor i historia och tidigare försvarsminister i Estland, Malcolm Dixelius, journalist och Rysslandskännare, Maarja Talgre, kulturjournalist och författare. Moderator: journalisten Neta Norrmo.

Maarja Talgre berördes starkt av film och sade så här

– Det Stalin gjorde med esterna (och letterna, litauerna och ukrainarna) kan definieras som folkmord. Stalin kunde ägna sig åt detta utan att USA eller Storbritannien kom med kritik eftersom de tre varit allierade under andra världskriget. Stalin hade hjälpt till att stoppa Hitler. 20 miljoner ryssar hade stupat. Dessutom var det svårt för utomstående att få insyn i vad som försiggick långt ute på den Sovjetiska tundran.

-Stalin använde dessutom sin propagandaapparat till att hävda att esterna (och letterna, litauerna) var ”fascister”, hade mördat judar och behövde straffas.

Det är alltid segraren som skriver historien, bestämmer vad som är sanning. Esterna fick leva med traumat att decimeras som folk, plågas och förnedras och samtidigt smutskastas i västvärldens ögon. Världen var i chock över den ohyggliga Förintelsen som nazisterna begått och orkade inte ta till sig fler hemskheter.Dessutom var man rädd för Stalin. Inte minst i Sverige. Ta bara exemplen med Baltutlämningen och sveket mot Raoul Wallenberg. När Estland firade 20 år som fri republik i Berwaldhallen sa en av mina kolleger: ” -Men varför reagerade vi inte emot Sovjets förtryck?” och svarade själv: ”-Javisst ja, vi hade fått lära oss att det var något skumt med balterna, dom var inte riktigt rumsrena.”

Först när Estland blev fritt efter en mycket lång ockupation kunde esterna börja bearbeta såren efter Sibiriendeportationerna. En mycket smärtsam process med skam och förträngda minnen (skildrat av både av författaren Sofi Oksanen och författaren och filmaren Imbi Paju).

In the crosswind kan ses som nästa fas: den avskalade, oerhört sorgsna och poetiska bearbetningen av ett helt folks trauma.

Under festivalens avslutande gala tilldelades filmen priset Publikens val: långfilm.

Mikael Ringlander

Präst, projektledare Kultursamverkan Göteborgs Stift

Mikael Ringlander lämnar här en personlig rapport från ett seminarium på Pustervikscenen där hans själv medverkade som samtalsledare.

För två år sedan kom boken An Ordinary Boy av fotografen Ciprian Gorga om André Olofsson. Där fick man i bild ooch text följa Andrés könskorrigering. Förra året kom boken om Ann Christin Roxberg skriven av hens dotter.

Filmen 52 Tuesdays (2014) av Sophie Hyde visas på årets upplaga av Göteborg Film Festival. I den får man följa 16-åriga Billie och hennes mamma Jean/James som är transsexuell och genomgår en medicinsk process för att bli man. I Sverige genomgår varje år mellan 50-70 personer denna process.  Det var inte utan oro som jag till slut hamnade i rollen som samtalsledare för seminariet.  På bokmässan 2013 hade jag haft ett samtal på Se människan scenen med Ciprian Gorga och André Olofsson.  Under 2014 var Ester Roxberg på Se människan scenen. Bägge dessa samtal på bokmässan gav upphov till kommentarer. Inte från de medverkade utan andra som inte var nöjda. Det var därför inte självklart att göra seminarium på filmfestivalen.  Men som Lars Gårdfeldt sade när jag rådfrågade honom inför planeringen.

– Hur du är gör kommer du att få kritik. Utgångspunkten har varit tala om det som så ofta inte talas om. Att ge en möjlighet att se mer av vad det är att vara människa.  Inte att titta på någon och säga – se vad konstig, utan att få följa med på en människas resa.

Det är intimt och det handlar om en människan identitet. Alla människors kamp för att hitta sig själv är svår. Extra svårt kan det vara i heteronormativ värld. Men tack vare HBTQ-rörelsen har det hänt mycket de senaste tio åren. Jag minns när jag kom till Göteborg för över 20 år sedan, en stad som var känd som en stad med uttalade svårigheter för personer vid sidan av heteronormen. Jag är så oändligt tacksam för det som hänt i Göteborg.  När Biskop Per Eckerdal gick med i Prideparaden första gången ropade folk – Heja Biskopen! och anslöt till tåget.

Seminariet blev ett samtal om transsexuellas livsvillkor och om omgivningens och familjens reaktioner. Medverkade gjorde Lars Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan som disputerade med avhandlingen ”Hatar Gud bögar? Teologiska förståelser av homo-, bi- och transpersoner”, André Olofsson samt Andrés mamma Ewa Thylander. Seminariet samarrangerades av Göteborg Film Festival och Svenska kyrkan.

Mikael Ringlander

Präst, projektledare Kultursamverkan Göteborgs Stift, Svenska kyrkan