Ingen torde ha missat att Kiruna kyrka har flyttat. En magnifikt storartad händelse såväl tekniskt som ekonomiskt, medialt och inte minst känslomässigt. Samtidigt som jag skriver det förstår jag också att det finns bakomliggande frågor som har att göra med kolonisation och gruvbrytning, kulturarv och prioriteringar och säkert fler saker där det också kan finnas skav.
Hos mig väcktes tankar av att se kyrkan långsamt röra sig förbi OK-macken och idrottsplatsen, hur hon passerade arbetsplatser och handelsområden för att söka sig dit där stadens nya centrum är. Jag fick bilden av en kyrka som följer med sin tid, som förändras i takt med samhällets förändringar, och som med stabilitet, lugn och eftertanke strävar efter att dela livet med människorna i sin samtid.
Kyrkan är inte bara kyrkobyggnaden utan också församlingen och gemenskapen. Är inte den bilden av hur kyrkobyggnaden långsamt strävar mot målet en ganska fin bild av vad församlingen vill vara? Även om det också finns skav i vad en församlingsgemenskap borde vara, ingen har ju sagt att det ska vara enkelt, så funderar jag på vilka vägar och platser som en gemenskap ska sträva mot. Vad vill vi med den gemenskap som vi kallar församlingen?
Kommentera det här inlägget