Ibland talar man om kyrkan som en motkultur eller som en kontrast mot det omgivande samhället. Ofta framställs det som att kyrkan bör vara tydlig. Vad man egentligen menar är inte helt klart. Handlar det om att vara skeptisk gentemot demokratiska beslutsprocesser eller mot kvinnor som andliga ledare?
Jag brukar därför vara ganska skeptisk gentemot ropen på tydlighet. Tror att vi behöver mågna olika röster och tolkningar som bryts mot varandra. Men när det gäller människovärdet blir jag ofta glad över kyrkans tydlighet.
När alla hurrar och firar över att Khadaffi tillfångatagits och dödats är det lätt att förstå glädjen hos de människor som lidit under hans totalitära styre i decennier. Svårare att smälta är att vi som befinner oss på behörigt avstånd tycks ha så lätt för att delta i känslor som mest handlar om hämnd. Själv blir jag både glad och lättad när psykopatiska ledare som Khadaffi avsätts. Är glad över att han inte längre lever. Men jag kan inte känna någon gläjde över hur han mördades. Tvärtom skrämmer det mig och gör mig orolig inför framtiden. Det är så lätt att bli en spegel av det man motarbetar. Jag vill istället hoppas på ett nytt sätt att regera i Libyen. Därför blir jag glad när jag inser att det är många kyrkliga röster som påminner om människovärdet som också tillkommer dem vi i högsta grad ogillar. Senast var det Håkan Sandvik i Tankar för dagen P1 21 okt. I många lägen är det bra att kyrkan samspelar med det samhälle som vi alla tillhör. Men ibland är det fint att kyrkan framträder som kontrastkultur.
Kommentera det här inlägget