Kyrkan ska vara tydlig när det gäller männisovärdet skrev jag i min förra blogg. Men är vi det när det gäller oss själva? Kritiker av kyrkan och av religion i allmänhet brukar ofta lyfta fram att religionerna varit bakåtsträvade när det gäller synen på kvinnor. Och det är sant.
Det är också sant att institutionella religioner som ibland stått i vägen för mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors , också bidragit till varje människas myndigblivande, även till kvinnors. Det gäller inte minst de reformatoriska rörelserna.
I de flesta religiösa traditioner som har rötter i djupt förmoderna samhällen har kvinnor sällan setts som lika mycket värda som män. Under långa tider har de snarast behandlats som boskap eller som livegen arbetskraft. Så ser det fortfaramde ut i vissa delar av världen. När kvinnor osynliggjorts och behandlats som mindre värda har man ofta sökt legitimera detta genom att ge det gudomligt ursprung.
I den kristna traditionen har man till exempel tolkat den andra skapelseberättelsen som börjar i andra kapitlet i vår Bibel mitt i vers 4, alltså i Gen2,4b som en gudomlig ordning som innebär att kvinnan är den andra, eftersom mannen skapas först. Där berättas om hur Herren Gud skapar en varelse av jord och blåser in liv genom hennes näsborrar så att hon blir levande. Varelsen kallas helt enkelt jordvarelse, ett ord som översätts människa. Sen skapas en trädgård, med träd och ljuvliga örter för människan att vårda och leva i.
Men människan var ensam. Därför skapade Gud djur och fåglar. Men inget upphävde den första människans ensamhet. Istället berättas om hur Herren Gud, som framställs som en ganska empatisk patriark, låter en sömn falla över den ensamma människan, tar ut en sida (revben) och av denna sida skapar en människa till som på en gång är lik och olik.
Att denna berättelse är helt olik den första skapelseberättelsen i kap 1 visar att det knappast är någon naturvetenskaplig förklaring av människans tillkomst. I kap 1 skapas människan sist, i vers 26. Hon skapas till Guds avbild, en avbild som manlig och kvinnlig.
Genom historier har man ofta försökt läsa samman dessa två berättelser. Särskild vikt har man lagt vid att mannen skapas först. Han är alltså den förnämste. Martin Luther beskriver honom i sina kommentarer till Genesis som solen medan kvinnan, som trots att hon är en underbar varelse, liknas vid månen och alltså har ett svagare sken.
Även den första berättelsen har man försökt tolka så att mannen är mer gudomlig än kvinnan som förknippas med barnafödande och sexualitet. I min bok Mänskliga rättigheter för Guds skull, Nya Doxa ,2006, har jag redogjort för ett antal tolkningar genom historien. Genomgående har man tolkat den s.k. ordningsföljden i kap 2 så att mannen var först och därför viktigast och mer gudalik. När man lika väl skulle kunna se det som att mannen var en första skiss….
Man kan skämta om hur vi läser in egna prioriteringar i det vi läser och tolkar. Men det allvarliga är att tolkningar påverkar människovärde och gudsbild. Tolkningar är så viktiga att det finns en hel vetenskapsdisciplin som handlar just om hur vi tolkar och varför. Hermeneutiken ökar i betydelse. Det betyder inte att allt är relativt. men väl att vi måste göra allt vi kan för att bli medvetna om hur och varför vi tolkar som vi gör.
När kvinnor kom in in forskningen såg de nya saker. Människor som levt under kolonialt förtryck har lärt oss förstå hur lätt det är att missförstå andra människors liv och villkor. Här finns det alltså anledning att gå varsamt fram. Religionskritik behövs, men vi bör akta oss för att betrakta religioner som enhetliga. De förändras och utvecklas. Nya röster blir hörda.
Kommentera det här inlägget