Lucia firas 13 december. Den längsta natten tycks aldrig ta slut. Mörkret ger sig inte. Men då uppträder vitklädda gestalter och sjunger. En besvärjelse mot mörkret. Så har det varit och så är det fortfarande.
I folktron var detta en natt då trollen och mörka makter rådde. Kanske anspelar ”Lusse lelle” på trollet som måste bevekas. Eller också syftar det på fruktbarhetsgudininnan Freja som kom körande i sin vagn dragen av katter. Vi äter fortfarande lussekatter. Innan saffran blev för dyr och vi för stora serverades den alltid med fyra krokar med russin i.
Ett fint tecken på att kultur innehåller delar från olika livstolkningar och tider. De finns i vårt Lucia firande. Lager på lager. Från Karlstad hör jag om en tärna med en hijab i vitt tunt tyg under glittret. Nya lager tillkommer.
Michaela Lundell berättade om sina erfarenheter av Lucia i Tankar för dagen på Lucia morgon. Att sjunga ”Nu tändas tusen juleljus” med orden ”Ty född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud” kändes som inkvisition för henne, en judisk flicka. Att hon firade Chanukka och tände ljus hemma med sin judiska familj kunde inte hävda sig mot det kristna kulturarvet som fanns insprängt i Lucia. Ändå fortsätter hon, tog hon upp Luciasången när hon var i Jerusalem under Lucia och bodde i de ortodoxa judiska kvarteren. När hon såg en gestalt röra sig i Teologiska intitutets mörka trädgråd på andra sidan muren gnolade hon Luciameldodin. Och se, hennes sång besvarades. Någan stämde in i sången. Och hon kände sig svensk!
Blev hon mindre judisk då? Knappast. Men hon ville plötlsigt integrera flera sidor i sin identitet. Så tolkar jag hennes berättelse. Forskare talar om hybriditet när olika kulturer möts. Ofta uppstår då något nytt. Blandformer som integrerar bidrag från olika håll. Kreolisering är ett annat uttryck som används. För många svenskar utomlands är just Lucia en stor högtid. Man söker sig då till Svenska kyrkan för att uppleva det genuint svenska. Inga andra länder firar Lucia som vi. I synnerhet när man lever som minoritet blir det viktigt att bekräfta det egna. Kulturer är nästan aldrig symmetriska och om man tillhör en majoritet är det lätt att bli blind för andra. Därför behöver vi som är kristna eller sekulära lyssna till dem som inte självlklart ingår i det svenska.
Lucia en kristen högtid? Ja lite, men också fornnordisk med rötter i asatro. Kanske kan den bli mer mångkulturell och infoga sånger från judisk och muslimsk tradition.
Att vi firarLucia är inte konstigt. Längtan efter ljuset är stark. Idag vet vi att Lucianatten inte är den allra mörkaste. Det dröjer ännu ett litet tag innan det vänder och ljust ökar. Vi firar detta vid jul. Att tala om barnet som föds i vårt mörker och om ljuset som lyser för det folk som vandrar i mörkret är det kristna sättet att ge ord åt det djupaste mysteriet att Gud blir människa och en av oss. Samtidigt knyter det an till den allmäna längtan efter ljuset och viljan att fira ljusets seger över mörkret.
Kommentera det här inlägget