Berättelsen om den brinnande busken fascinerar. Busken brinner. Inte så ovanligt i öknen. Men den brinner inte upp. Det är ovanligt!
Nu brinner det i den ena förorten efter den andra. Inte heller så ovanligt. Men det som brinner är inte bara bilar. Det är också barns skolor och människors livsmiljö. Hur ska människor få framtidstro och livsmod? Är det genom eld?
Debatten och försöken till förklaring går enligt två huvudfåror. Bränderna och upploppen är ett resultat av strukturellt förtryck, hävdar den ena. Bränderna är de vanmäktigas röst. Det handlar om politik.
Den andra huvudfåran talar om personens ansvar. Om hem och föräldrar och vuxna som abdikerat.
Men tänk om det är både och? Båda förklaringarna handlar om politik och leder till politik. Frågan är vilken politik.
När Mose såg den brinnande busken i öknen var han ensam i ödemarken. Busken brann inte upp som bilar och skolor. Istället hör han en röst. Ta av dig dina skor… Mötet med det heliga, med livet, ”jag är den som är”.
Nu hör Mose det som kvinnorna hörde långt före honom. Han hör de förtrycktas rop och följer uppmaningen att stå upp mot Farao. Det hade hans syster Miriam gjort långt före honom. Hon använde list för att skydda honom redan som spädbarn. När Faraos dotter hittat den flätade korgen i Nilens vass med ett vackert gossebarn som hon ville ta hand om, erbjöd storsyster Miriam att ordna en amma åt honom.
Så överlevde han. Först därför att barnmorskorna vägrat lyda Farao och döda alla nyfödda gossebarn. Sen genom att Miriam ordnade att mamma blev hans amma, det som blev ett älskat rim i Lundaspexen. Men myten säger något mer. Det är när människor hör ropen som befrielse blir möjlig. Det tog några år att leda folket genom öknen. Men det hade inte varit möjligt om inte kvinnorna hört folket och agerat för att gripa in mot deras nöd. Ja man kan säga att de hörde långt före någon annan. Och de vågade både trotsa makten och vara kreativa och samarbeta med självaste fienden.
Det är den politiken vi behöver idag. En politik för nya kreativa lösningar med fokus på framtiden. Faraos strukturella förtryck och Mose befrielseuttåg präglades båda av våld. Nu är det dags för kritik mot nedskärningar och kränkande attityder, men också för list och samverkanslösningar.
”Efter flera nätters våldsamma upplopp fick föräldrarna i Rosengård nog. Tvåhundra vuxna gick ut, körde bort bråkmakare från andra stadsdelar, såg till att de egna barnen höll sig hemma. Så upphörde de våldsamma Rosengårds-kravallerna 2008.” skriver Niklas Orrenius i DN 26 maj.
Lite senare i artikeln sammanfattar han:
”I dag, drygt fyra år senare, rör sig stadsdelsvärdarna i stadsdelen varje dag mellan 8.30 och 21. De pratar med människor, rapporterar felparkerade bilar som ska fraktas bort, gatubelysning som inte funge¬rar, sönderslagna papperskorgar.
– Hur miljön ser ut påverkar människors inre, säger Mahmoud Mohamed, en av värdarna.
Mycket har hänt i Rosengård sedan 2008. Oseriösa hyresvärdar har försvunnit. MKB, Malmös kommunala bostadsbolag, har tagit över en del fastigheter. Upprustningen är en del av förklaringen till att Rosengård sluppit kravaller sedan dess, tror värdarna.”
Precis som när det gäller arv och miljö, personligt och strukturellt ansvar så handlar det om både och. Vi behöver ögon som ser och öron som hör för att bryta ny mark.
Kommentera det här inlägget