Vad betyder jungfrufödseln? Frågan har debatterats intensivt ett tag och används som testfråga ja eller nej mot vår nyvalda blivande ärkebiskop Antje Jackelén. Är det inte en futtig debatt när människor i Frankrike lägger upp en bild på en 18 månaders apa och bredvid, en annan bild, på den franska, svarta justitieministern, med kommentaren: Idag. Eller när en mamma blir av med tre av sina barn i Medelhavet därför att fästning Europa består? Trots att den svenska regeringen lovat uppehållstillstånd för flyktingar från Syrien är alla ambassader och legala gränser stängda. ”Rule of law” blir då ett hånskratt åt medmänniskor i nöd. Vi är många som hyllar Cecilia Uddén som vågar se och höra ropen på hjälp.
Vad har detta med jungfrufödelse att göra? En hel del menar jag. Många berättelser om stora män som föds av jungfrur syftar till att lyfta fram styrka och osårbarhet. Oberoende av det materiella. Pallas Athena springer fram ur Zeus huvud iförd full rustning, krigsmundering. När kristna så småningom började tala om Jesu födelse så berättar de om ett barn som föds i ett uthus och som tvingades fly redan som spädbarn. Istället för att lyfta fram sårbarhet och oberoende av det materiella handlar det om hur Gud föds in i tiden, på en konkret plats, född av en ung kvinna, en jungfru för att använda profeten Jesajas uttryck. Det var viktigt att poängtera att Gud blir människa av kött och blod, bärs i en livmoder och föds som alla andra av en kvinna. Just detta var det viktiga i en tid där starka rörelser ifrågasatte att Gud hade skapat jord och materia. Just därför kom trosbekännelsens första artikel till: Vi tror på Gud fader, Skapare av himmel och jord. Det var ett stridsrop och en programförklaring. Gud hade också skapat materien och kroppen.
Människan har i alla tider grubblat över sin ändlighet. Alla ska vi en gång dö. Längtan efter det eviga, odödliga blir därför ofta en längtan bort från materia och kropp. Talet om att Gud blir människa i Jesus, inkarnerad i kött och blod, är därför en trosbekännelse till Gud som en av oss, människa av kött och blod.
I den hellenska världen fanns en föreställning om att människan ursprungligen skapats androgyn, asexuell och jungfrulig. Samtidigt manlig. Man kan spekulera över varför just Marias jungfrulighet kommit att bli så viktig. Om man som jag tror att Gud är skapare av tid och rum, en tid som vi efter Einstein vet är relativ, i ett universum som ständigt vidgas, blir frågan om man kan tro på jungfrufödelse eller inte mindre viktig. Jag förstår inte de svarta hålen i universum. Men de lär existera. Att Gud skulle kunna låta Maria föda utan någon man inblandad blir då inte så märkligt. Men för mig är det inte huvudsaken. Att ensidigt fokusera på biologi riskerar att skymma annat som är viktigare. Den kristna rörelsen började spridas utifrån tron på uppståndelsen, påpekar Gösta Hallonsten, professor i systematisk teologi i Lund. Jesus levde och fanns mitt ibland dem. De kände igen honom när de bröt brödet. Det var en tro som formulerades långt före bekännelserna i Nicaea 325 och i Kalcedon 451. Att känna till berättelsernas och bekännelsernas bakgrund är inte att relativisera, men att bättre förstå vad som är deras front, vad de riktar sig mot och vad de vill försvara. Så var det under de första århundradena och så är det idag. Orden och uttrycken är inte absoluta, men den verklighet som ligger bakom spränger ofta begrepp och språk på ett sätt som gör att det kommer närmare poesin.
Det är viktigt att många röster hörs. Men när jungfrulighet används för att slå mot kvinnors naturliga biologi där ingen kan vara både oskuld och mor eller när jungfrulighet blir ett ideal att sträva mot som slår mot det faktum att vi som människor är materiella kroppar som lever i en bestämd tid, då är det viktigt att återvända till de gamla berättelserna och bekännelserna och fråga vad de djupast sett vill säga. För mig handlar de om mer än biologi. Det handlar om en Gud som blir ett med vår sårbarhet. Som själv tvingas fly och som därför gråter med mamman som förlorade sina barn i Medelhavet, och som uppfordrar oss att höra ropet på hjälp. Det är en Gud som inte vänder människor mot varandra utan visar oss barmhärtighet för att vi ska kunna vara barmhärtiga.
Kommentera det här inlägget