I dagarna träffas människor i Addis Abeba från olika afrikanska länder och från Sverige. De samlas kring arbetet för kvinnors och barns hälsa och för en teologi som upprättar människor. Det kan handla om mödravård och utbildning. Men också om att förändra urgamla attityder och värderingar som ser kvinnor som mindre värda. I det arbetet samarbetar Svenska kyrkan med SIDA inom en Pilot där jag är med som teolog. Efter ett besök i Addis i våras skrev jag en krönika som publicerades i Sydsvenskan. När jag nu tänker på mina vänner som är där väljer jag att lägga ut den här på min blogg:Utanför paradiset. Hjälp till självhjälp viktigast för de utsatta.
Vid blädderblocket står en ung kvinna i turkosblå blus. Jeansen är blekta. Innan de såldes antar jag, för jeansen ser alldeles nya ut. Det var hon som nyss hälsade mig välkommen genom att sträcka sin underarm mot mig, inte högra handen. Först blev jag lite förvånad. Tills jag insåg att hon just ätit lunch och ännu inte hunnit tvätta sig. Det är ju samma hand, den man äter med och den man hälsar med.
Det är min andra dag i Addis Abeba och jag besöker ett utbildningsprogram för Mentor Mothers. Modellen är hämtad från Philani i Sydafrika. Där har den svenska läkaren Ingrid le Roux tillsammans med sitt team byggt upp klinik, dagis och ett program med mentormödrar som stöttar gravida och nyblivna mammor i en av Kapstadens största kåkstäder, Khayelitsha. För mer än trettio år sen startade hon det som idag är ett väl fungerande arbete. Nu är Philani på export. Bland annat till Addis, men också till Swaziland med stöd av Svenska kyrkan och Sida.
Hon heter Genet, den unga sjuksköterskan som undervisar om mödravård vid blädderblocket. Det betyder Paradis. Nyligen kom teologen Eva-Lotta Granténs bok ”Utanför paradiset” (Verbum förlag), den första av sju böcker om luthersk etik i en senmodern, kanske efterkristen tid.
Boken granskar den förkättrade arvssyndsläran som Martin Luther tog över från Augustinus. Hur kan man förstå den idag? Ska den kastas på sophögen i en tid som inte längre utgår från att det finns ett ursprungligt paradis som gått förlorat? Grantén påpekar att en sådan tanke rimmar dåligt med samtida vetenskap som sedan länge tagit intryck av evolutionära synsätt. Och luthersk etik har alltid relaterat till samtida forskning som en del av sin övertygelse om förnuftets betydelse. Kunskap är något gott. Tanken på ett ursprungligt förlorat paradis måste därför överges, menar hon. Men ”Paradise Lost” lever kvar, inte bara i Miltons poem utan som existentiell klangbotten. Drömmen om det goda, om paradiset. Förlorat eller något att sträcka sig mot?
Etiopien är ett fattigt land där många barn föds utanför det paradis som handlar om det goda livet här och nu. För de evangeliska kyrkor som startat utbildningen för mentormödrar är helande en del av den kristna tron. Etiken handlar om att sträcka sig mot framtiden.
Världen är inte ett paradis. Det vet Genet. Men att utbilda mentormödrar är ett sätt att förbättra barns och kvinnors hälsa, på sikt reducera dödlighet. Det hör samman med FN:s millenniemål 4 och 5. Vägen ut ur extrem fattigdom handlar om att ta kvinnors brist på hälsa på allvar. Viljan att påverka livet till det bättre för barn och kvinnor handlar om att göra livet utanför paradiset mer drägligt. Grantén hävdar i sin bok att det finns en fara i att tro att livet kan och måste vara perfekt. Det tror jag hon har rätt i, för jakten på det perfekta ger ingen vila. Viktigare är att ge hjälp till självhjälp åt de mest utsatta när de försöker göra livet lite bättre.
Finns också publicerad som krönika i Sydsvenskan se http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/utanfor-paradiset-hjalp-till-sjalvhjalp-viktigast-for-de-utsatta/ 14 okt 2013
Kommentera det här inlägget