”Välsignad den som litar till Herren, vars trygghet Herren är. Han är som ett träd planterat nära vatten, med rötterna ner mot bäcken.” (Jeremia 17:7-8)
Under odlingsåret planterar vi om många plantor. Varsamt flyttar vi dem till större krukor med ny, näringsrik jord för att ge dem bästa möjliga förutsättningar att växa. Med rätt jordmån, ljus, värme och omsorg får de möjlighet att slå nya rötter, utvecklas och så småningom bära frukt.
Så är det också med människor. Ibland väljer vi själva att förändra våra liv och söka nya växtplatser. Ibland sker förändringen utan att vi själva valt den. Att bli ”omplanterad” kan kännas både spännande och utmanande. Då behöver vi, precis som plantorna, en god jordmån omkring oss – människor som ger kärlek, omtanke och trygghet, sammanhang där vi får växa och finna nya rötter.
I det här inlägget får vi möta en ung människa som delar sina tankar om livets omplanteringar och om vad som hjälper henne att växa, hitta sin plats och fortsätta framåt med hopp och tillit. Vi presenterar Warda som skriver själv:
Jag heter Warda Kader och är en driven människa med stora ambitioner och pratglad. Jag har bott i Stöde i 11 år tillsammans med min familj som omfattas av pappa ( Lukman), mamma (Rezan), två systrar (Zainab och Diana) och en bror (Danial). Min vardag börjar oftast med att jag går upp på morgonen och gör mig i ordning för dagen. Därefter åker jag till jobbet.
Stöde – inte bara platsen jag bor
Jag jobbar som vårdbiträde på ett demensboende och som vikarie på Stöde skola. På fritiden umgås jag med familj och vänner, tränar eller ägnar mig åt mina intressen( läsa böcker, titta på True Crime dokumentärer mm).På kvällen brukar jag ta det lugnt, äta middag och förbereda mig inför nästa dag.
Stöde är inte bara platsen där jag bor, utan också ett ställe som värmer hjärtat med sin gemenskap. Den vackra naturen, den underbara växthusgruppen och fotbollen är några av de saker jag uppskattar med att bo här.
Fanbyn är en plats som är särskilt viktig för mig eftersom det var där jag bodde när vi först kom till Stöde. Där mötte jag människor med olika kulturer och värderingar som tillsammans fick vardagen att fungera och utvecklas. Något som är särskilt viktigt här i bygden är att vi värnar om varandra som Stödebor.
Mina föräldrar kämpade hårt och tog oss till Sverige för att vi skulle få trygghet och ett liv borta från krig. Ibland måste man offra något för att kunna få det bättre. Jag flydde till Sverige med min familj år 2015, då jag var 10 år gammal. Jag har vuxit upp i Stöde. Flykten till Sverige är nog den viktigaste och samtidigt den tuffaste händelsen i mitt liv. Det var inte lätt, men den har gjort mig till en stark människa som vågar stå upp för andra.
Jag är väldigt stolt över mina framgångar i skolan, framför allt över hur snabbt jag lärde mig svenska språket, trots att jag inte är född här. Det är ett bevis på att ingenting i världen är omöjligt.
Mina föräldrar, och framför allt min mamma, är väldigt aktiva i växthusgruppen. Det var genom henne som jag introducerades till gruppen. I växthusgruppen odlar vi, men det är också en plats där människor kan umgås, vara sociala och dela sina intressen med varandra.Växthusgruppen betyder otroligt mycket för mig eftersom alla engagerar sig och hjälper till att få växterna att blomstra. Man känner sig inte utanför för den man är, utan alltid välkommen.Ett särskilt minne från gruppen är när vi förra året hade en gemensam middag och lagade irakisk maträtter som resten av gruppen fick prova. Det var en rolig upplevelse och ett fint kulturellt utbyte.
Min största dröm är att utbilda mig till det yrke som jag vill arbeta med i framtiden. Jag hoppas också att Stöde i framtiden blir ännu mer mångkulturellt, där kulturellt utbyte kan ske och människor från olika delar av världen kan mötas och förenas. Min största önskan i livet är att människor tar hand om varandra, oavsett var man kommer ifrån, vilken tro man har eller vilken bakgrund man har. I slutändan är vi alla människor. Vi måste vara rädda om varandra. Jag vill slutligen tacka mina föräldrar för allt de har gjort för mig och min syskon. Utan de hade jag inte varit där jag är idag.
Kommentera det här inlägget