I en värld som gärna vill att vi ska hinna lite mer och uppleva lite mer, finns det något befriande i att stanna upp. En kväll i Prästgårdsparken blev näktergalens sång en påminnelse om att det viktigaste ofta finns där redan – om vi bara tar oss tid att lyssna.
Så är vi då igång med sommaren. De första fyra dagarna har passerat och det påstås att det är 96 dagar kvar.
Varje dag räknas, kan man säga. Och det kan vara lite stressande.
Vi förväntas nästan kräma ur allt vi kan av de här dagarna – de dagar som vi resten av året ska leva av och längta tillbaka till. Vi får bråttom att hinna med allt det där härliga. Kanske blir effekten att vi gör det härliga lite för fort, så att vi inte riktigt h inner känna att det är härligt? Blir hela härligheten till slut bara ännu ett stressmoment för oss härlighetssökande människor?
I trädgården är det lite likadant. Allt växer snabbt nu. Syrenen blommar för fullt och liljekonvaljerna står och vippar vackra i grönskan. Tulpanerna börjar ge vika och är snart bara gröna stjälkar som många inte tycker är särskilt roliga i rabatten. Tips och tricks om att gräva upp lökarna och förvara dem till hösten dyker upp i flödena. Allt ska vara fint och perfekt. Det som inte längre är som allra vackrast plockar vi undan.
Bort med de trötta tulpanerna och in med de fräscha sommarblommorna.
Parallellen till våra egna liv är inte så svår att dra.
Jag tänker på orden i Predikaren:
”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen; en tid att plantera och en tid att rycka upp det planterade.” Predikaren
Det är en befriande text. Den påminner oss om att livet inte alltid ska se likadant ut. Det finns tider då vi växer och blommar, och tider då vi samlar kraft. Tider då vi sår nytt och tider då vi får skörda. Tider av glädje och tider av sorg. Vi behöver inte vara på topp hela tiden, lika lite som tulpanen kan blomma året om.
I går kväll hade vi växthusgruppen samlad i Stöde prästgårdspark. Vi tittade till tomaterna, paprikorna och chiliplantorna som nu är inne i en intensiv tillväxtperiod. Den mörka tomaten Black Ball visade sig vara precis så vacker som vi hade hoppats. I odlingsbäddarna växer sallad och lök, och löken fick sig en omgång gräsklipp som en liten grön vitaminboost.
Och så hörde vi näktergalen.
Inte för att den började sjunga just då, utan för att några av oss stannade upp och lyssnade. För en sån som mig själv – som inte så ofta känner igen fåglarna som sjunger, kan sätta namn på dom eller känna igen deras sång så var det nog inte förens i bilen på väg hem som det slog mig hur speciellt det var. En näktergal som sjunger i Stöde. Jag borde lyssnat mer på den och de som kunde identifiera den. Inte haft så bråttom med fikat!
Det kanske är det just detta Predikaren vill hjälpa oss att förstå. Det finns en tid att arbeta och en tid att vila. En tid att göra och en tid att bara vara. Om vi hela tiden skyndar vidare till nästa upplevelse riskerar vi att missa det som redan finns mitt framför oss.
Näktergalen sjunger inte bara för den som har tid att lyssna. Men det är bara den som stannar upp som hör den.
Kanske är det så med mycket av det som är viktigt i livet.
Så när sommaren nu rullar vidare och dagarna sakta blir färre vill jag skicka med en enkel uppmaning: försök inte hinna med allt. Välj istället att vara där du är.
Kom gärna ner till prästgårdsparken. Salladen är klar för plockning för den som vill förse sig. Men mest av allt hoppas jag att du tar dig tid att sitta en stund. Känn doften av syrenerna medan de blommar. Titta på det som växer. Vila blicken på grönskan.
Och lyssna.
Kanske hör du en näktergal.
För också den här dagen har sin tid. Och den tiden är nu
Kommentera det här inlägget