Sedan många år så har det stått klart att vi är mitt i en klimatkris. Vetenskapen är tydlig. Vad som behöver göras är inte okänt. Tiden vi har på oss att lösa krisen är minimal. Men att ta oss ur klimatkrisen kräver att vi gör något vi inte gjort förut. Lösningen finns inte i att göra som vanligt. Lösningen är att göra något annat.

2020 fick vi en annan kris att lösa. Covid 19 kräver att vi agerar supersnabbt och i likhet med klimatkrisen så vet vi inte exakt hur det ska lösas då viruset är nytt. Men en sak är klar, krislösningar måste alltid bygga på insikten att undvika att upprepa det som utlöste krisen. Det gäller också klimatkrisen.

Efter att ha lyssnat på Greta Thunbergs sommarprogram så står det än klarare; Det är viktigt att fortsätta att ge röst åt det vetenskapen med all önskvärd tydlighet visat på när det gäller ett förändrat klimat. Vi befinner oss på ett sluttande plan av där vi rullar emot ett allt svårare läge för jordens klimat. Med de senaste rapporterna om rekordtemperaturer inom polcirkeln på +38 grader så känns det som om bromsarna på den kärra vi som planet sitter på inte biter det minsta. Samtidigt som en del på resan inte förstår att det är mycket problematiskt att inte bromsa utan de tycks njuta av farten för det fläktar så skönt. Om nu farten är en växande ekonomi som bygger på mer av samma. Dvs mer fossil energi, mer ohållbar utvinning av ändliga resurser, mer ödeläggelse av biodiversiteten. 

Det är lätt och ibland lockande att stå på sidan och säga att allt är försent och alla åtgärder är för små. Även om det faktiskt kan vara så. Mycket är väldigt sent att göra och en hel del är allt för små steg för att på allvar möta de eskalerande klimatförändringar som vi ser hända framför våra ögon idag. Men att stå på sidan om och säga; Vad var det jag sa! är föga konstruktivt och jag skulle vilja tillägga okristligt.  Lika okristligt som att säga att Gud tar hand om allt så låt det bara ha sin gång.

Den pandemi som vi är mitt uppe i kan fungera som en övning i realtid i hur en transformering av det globala samhället ska kunna ske. Klimatförändringar är faktiskt ett större hot mot planeten och dess innevånare är än Covid 19 är för vårt samhälle. Det är bara att tidslinjen som klimatet förändrar sig på är något längre vilket gör att så många väljer att blunda och titta närsynt på utvecklingsfrågor och samhällsfunktioner.

När pandemin slår till så har vi sett olika strategier för att hantera utbrotten men gemensamt har de alla att minska smittspridningen och att skydda de mest utsatta. Det är kärnan av klimatförhandlingarna som bedrivits inom FNs ramar i årtionden men med en alltför låg takt och med allt för små framsteg. Parisavtalet, och innan det Kyoto avtalet, syftar till att minska utsläppen av växthusgaser som påverkar klimatet. Det som ger jorden feber. Alla länder som skrivit på Paris avtalet åtagit sig att hålla medeltemperaturökningen till 1.5 max 2.0 grader Celsius. Men det är inte det vi ser i de åtagande de säger sig vilja göra.

 Alla vet att hög feber hos en människa medför stora risker samma är det med höjningar av jordens medeltemperatur. Stora risker redan vid 2 graders höjning och det som finns i länders åtaganden idag är inte i närheten av detta mål, än mindre 1.5 grader.

För att hantera en ytterligare uppvärmning så står vi idag inför lika eller troligen ännu mer drastiska åtgärder som vi erfarit emot Covid 19 idag. Vi skulle behöva en nedstängning av de delar som vi vet har mest klimatpåverkan för att minska riskerna om vi ska undvika långsiktiga och oåterkalleliga förändringar i jordens ekosystem. Skillnaden mellan Covid 19 diskussionen och klimatdiskussionen är att när det gäller Covid 19 vill alla göra åtgärder som minskar spridningen av viruset men att strategierna är olika. Men när det gäller klimatåtgärder så är det inte riktigt samma konsensus och absolut inte samma förståelse för det nödläge som vi satt oss i när det gäller klimatet. Tyvärr finns det de som förnekar att viruset är ett problem, precis som det finns klimatförnekare. De är hopplöst fast i en världsbild och utvecklingsmodell som bara fungerar som dödgrävare för framtiden.

Det som skulle behöva göras nu, 2020, när utsläppen av växthusgaser måste vända neråt och inte öka mer är Covid 19 åtgärder för klimatet.

En nedstängning av det som bidrar allra mest till växthusgasutsläppen i världen. Fossila bränslen och markanvändning är de stora källorna till växthusgasutsläppen. Minimera dess användning och sätt in alla resurser som finns för att utesluta fossila bränslen och stoppa skogsskövlingen som frigör växthusgaser. Det går inte att göra utan att den rika världens livsstil måste förändras.

Lika lite som att ha en lockdown för vissa delar av samhället som vi tycker att vi kan vara utan för att i andra delar tillåta det vi vet bidrar till smitta men som många tycker är kul., T ex att tillåta att samla stora skaror folk samtidigt som vi stänger skolor. Det är så kontraproduktivt att ingen kan förneka det. Samma gäller för klimatåtgärder. Vi kan inte kan dra ner på fossila bränslen eller förändrad markanvändning där det passar oss för att sedan i det stora hela brassa på som vanligt.  Dvs tycka att elbilen är fantastisk och samtidigt kräva Thailandssemester varje år. (Det där med flyget kanske vi kan omvärdera efter 2020 Covid 19 erfarenheten.)  Men det är just det som fortfarande sker i klimatåtgärder. Det sker många bra saker men fortfarande i marginalen och utan att egentligen ha någon reell effekt.

Utifrån principen att få bort smittan, jag menar växthusgasutsläppen, som hotar planeten så måste vi ställa om och inte ställa in. Det handlar inte om att ställa in välfärd och ett gott liv. Det handlar om att ställa om och det på djupet.

När samhället öppnar upp efter en lockdown så sker det i små steg för att inte riskera att få en okontrollerad spridning. Samma bör gälla för omställningen till ett klimaträttvist samhälle. Steg för steg kan vi hitta nya vägar framåt där vi säkrar kunskap om att det sättet vi bygger samhälle på inte faller för frestelsen att bygga nya snabba växthusgastunga projekt. Vi måste gå på nya vägar som ingen gått tidigare. Men vi klampar inte på utan tar lätta kliv för att inte riskera att jordens kapacitet överskrids igen.

Detta fodrar nya visioner och nya tankemönster. Det som byggde välfärd under industrialismen bygger inte välfärd längre. Det leder bara till ett totalt haveri för framtida generationer. Alla vet det. Det räcker inte att byta ut energikällor för att lösa krisen. Vi är i behov av ett nytt sätt att tänka och att tillsammans skapa en rättvisare och hållbarare värld. Det låter sig inte göras med en ekonomi som bygger på utvinning av ändliga resurser, på ansamlande av rikedom hos en liten elit och på orättvis tillgång till vatten, mat och utbildning. De nya visionerna om ett gott liv för alla är något som vi behöver formulera tillsammans utifrån vetenskap och klokhet men också på en moralisk grund som bygger på allt livs rätt till utveckling.

Det som kan låta paradoxalt är att den nya berättelsen om ett globalt hållbart samhälle finns i de traditioner som utvecklat människans kultur under de senaste kanske 10 000 år. Det finns i urfolkens berättelser om hur sammanflätade vi är med ekosystemen och respekten för livet. Det finns i de stora religiösa traditionerna som på olika sätt inkluderar Skapelsen eller Moder Jord som en del av människans livs-väv och vikten av att avstå (fasta) för den som inte har. Det finns i de filosofiska riktningar som hävdar Naturens rättigheter och människans roll som medspelare i ekosystemen. Det är i tanken, i mentaliteten förändringen måste till för annars kommer vi inte framåt alls.

På bara några veckor så har ett osynligt virus fått en världsekonomi på fall och gjort 2020 till året som är uppskjutet. Inte bara konserter och publika arrangemang utan också FNs olika möten och inte minst det avgörande mötet i Glasgow inom FNs klimatkonvention – COP 26. Insatser som inte gjorts sedan andra världskriget görs i många olika länder. Ofattbara summor satsas på att hålla ekonomin under armarna och ingen är däremot.

Covid 19 har visat på hur sammankopplade vi är som människor på den här planeten men också hur sårbart de system vi lever under är. Vårt sätt att organisera ekonomier på och hur vi bygger produktion i världen idag kan slås sönder på några veckor och miljoner människor hamnar på obestånd och kastas ut i ovisshet om inkomst och en vardag som tagits för given.

Nu är tiden för att skapa världen efter Covid 19. Många pratar om att ta oss tillbaka till det normala. Men varför ska vi tillbaka till det normala om det var det som satte oss i denna situation? Den hyperkänsliga kapitalism som bygger på marknadskrafter utan någon som helst långsiktighet kan inte skapa robusta system som skyddar hälsa och jorden. Det nödläge som vi befinner oss i var inte något som ingen hade kunnat ana. Tvärtom har en pandemi varit högst trolig men i kortsiktighetens och vinstmaximeringen så finns inte luft i systemen för att kunna andas något om att kanske ha möjlighet att klara om systemen skulle kärva ett tag. Ingen kan väl påstå att de privata alternativen eller marknadskrafterna ska ta oss ur pandemin?

Men Covid 19 har ett slutdatum. Det går att se att den kommer att ebba ut även om det kan bli flera vågor av utbrott så har den ett slut. De som mister någon nära får aldrig den tillbaka och den mänskliga tragedin är inget att vifta bort. Men det är troligt att vi kommer att tänka på tiden före och efter Covid 19 och 2020 om en snar framtid. Hur ser den ut? Vilken berättelse kommer att bli den dominerande? Nu är tiden då vi kan välja mellan att inte lära oss något eller att ta lärdom av krisen och skapa ett robustare samhälle. Nu formar vi berättelsen som kommer att styra vilka vägar vi väljer framöver. För vi har ett annat nödläge som sakta växer till och kräver en ännu större omskapning av vårt samhälle – klimatkrisen.

Det positiva vi har sett med Covid 19 är att människan kan på mycket kort tid göra mycket stora omställningar. Det finns också stora resurser att sätta in för att skapa denna förändring och vi människor kan faktiskt förändra våra vanor och göra uppoffringar då vi förstår det allvarliga läget. Till och med utan lagstiftning utan genom att agera ansvarigt.

Ni kanske kommer ihåg 2019 och alla klimatdemonstrationer världen runt där de unga tog täten? Det handlade om att varna för det globala nödläget vi befinner oss i. Det var allvar då och det är allvar nu. Unga och gamla gick inte ut i protest för att det var en kul grej utan för att de hade insett att klimatkrisen kommer att medföra stora problem om vi inte bromsar nu. Eller som Neil Young sjunger i Shut it down :  

“There’s a blindness that just can’t see Have to shut the whole system down They’re all wearing climate change As cool as they can be”

Det finns en blindhet i allt tal om klimatfrågan. Att vara klimatvänlig har alltför ofta blivit en ytlig åsikt när klimatutmaningen är en store utmaning än Covid 19 pandemin. Den insikten kanske kan bli djupare av det vi upplever nu.

Världen visste om hotet av Pandemier – men ingen hade långsiktig gemensam strategi. Vi vet ännu mer om hotet av klimatförändringar. Vilken läxa lär vi oss som kan användas för klimatstrategier? Det värsta som kan hända är att Covid 19 leder oss tillbaka till det tillstånd som vi var i innan pandemin slog till. Det kommer att sätta oss i samma situation igen. Risken med alla insatser för att rädda ekonomien och jobben är att de blir lika kortsiktiga och ohållbara som den ekonomiska modell som har gjort världen och mänskligheten så sårbar. En annan risk är att isolationism och de rikas skydd av sin egen rätt ta en större del av jordens resurser i anspråk förstärker klyftan mellan rik och fattig, internationellt men också inom länder. Ingen av dessa modeller kommer att lösa ut de utmaningar vi står inför.

Det är viktigt att komma ihåg att ingen av de lösningar som hittills använts för att fördela välstånd och att ta hänsyn till de planetära gränserna har fungerat. Vi måste gå nya vägar där vare sig kapitalism eller socialism i sina renodlade former kan svara upp emot de hållbarhetskriser vi befinner oss mitt i. Här måste alla våga lämna sin komfortzon för att tillsammans skapa en berättelse om hur vi möter de hot som vi står inför. Med alla menar jag vetenskapen, politiken, kulturen religionerna, allt som är uttryck för mänsklig värdighet, alla dessa måste tillsammans svara an på den kris som planeten Jorden har ställts inför.

Vi behöver robusta ekonomiska modeller som har långsiktighet inbyggd och som tar hänsyn till ekosystemens hälsa för att bevara stabiliteten. System som fördelar mer än ansamlar ekonomisk makt till några få. Modeller som bygger på samarbete och tillit till den andra.

Vi behöver göra mycket snabba omställningar för att ”platta ut kurvan” som vi ser när det gäller växthusgaser och biologisk mångfald. Det kommer att medföra exceptionella omvandlingar men vem har sagt att det kommer att innebära ett kvalitativt sämre liv? Att faktiskt släppa taget om något kan vara en befrielse till något bättre. Som teolog så finns det en sådan berättelse som vi inom den kristna kyrkan har med oss som vi behöver lyfta fram igen. Det är inte alltid utan smärta men berättelsen handlar om att i kärlek och av kärlek släppa något för att ge plats för liv och åt nytt liv. Flygresan, shoppingen den ohållbara maten. Det går att släppa det mycket snabbt och så hjälpa till att platta ut kurvan. Samtidigt ger vi möjlighet åt andra att få ett drägligt liv. Fattiga i världen idag och kommande generationers möjlighet till ett gott liv framöver. Vi kan men det där men vi behöver skapa berättelserna idag som för oss dit.

Budskapet i pandemins tid har varit; Minska riskerna för smittspridning och skydda de mest sårbara. Det är exakt samma budskap som klimaträttviseaktivister sagt i många år nu; Minska utsläppen av växthusgaser och skydda de mest sårbara mot klimatförändringar som ändå sker. Covid 19 är ett skarpt läge där människors vilja till solidaritet testas. Vi har sett att det finns mycket medkänsla och solidaritet som växer ur den kris vi är mitt i. Om vi tar med oss den solidariteten och möjlighet till förändring och omställning så kan vi också klara den stora kris som ligger i klimatförändringarna som pågår och som kommer att ha återverkan på flera generationer framöver.

Klimatproblematiken är något som vi måste göra något åt tillsammans. Aldrig tidigare har det varit så viktigt att vi tillsammans skapar den förändring som bara måste till. Ändå så talar vi så ofta om individuella åtgärder. Jag ska äta mindre kött, inte alls flyga, plantera träd, återvinna. Det är jättebra. Men det är ju bara jag jag jag jag. Hela tiden. Och när vi misslyckas, vilket vi alla gör så är det du du du som gör fel. Det stora moral pekfingret hötter emot oss. Som om vi inte hade det bekymmersamt tidigare. Vi i Norden som är så in i norden individualistiska har svårt att klara ekvationen av att göra rätt i den gröna djungel av val. Inte konstigt att vi kollapsar av klimatångest och krav på den enskilde.

Men klimatnödläget löses inte av 10 miljoner individualistiska svenskar som ska var och en göra sin gröna resa. Vi är duktiga på mycket i Sverige, inte tu tal om det. Men vi kan inte lägga allt ansvar på individen. Klimatnödläget kan bara lösas av att vi gör det tillsammans.

Är det något som vi i kyrkor och församlingar egentligen har med oss i våra traditioner så är det att vi är något tillsammans. Visst är du värdefull som individ, men du blir bara till i relationen till den andra. Vi samlas och gör något tillsammans som förändrar. Tänk hur samhället skulle se ut om vi inte samverkade. När du tar bussen, handlar, går i skolan, klickar på internet så bygger allt på att vi gemensamt skapar något. Precis så är det med klimatnödläget. Det är dags att vi tillsammans strukturerar om det sättet vi lever på. Inte bara Sverige. Över hela jorden behöver vi tillsammans göra en aldrig skådad förändring.

När vi samlas i Madrid för klimatförhandlingar så är vi en grupp som har vår tro som ett bidrag till förändring. Tro eller religion är ett uttryck för att tänka en större gemenskap än stammen, eller landet.  Vi är här och utifrån våra olika sätt att uttrycka vår tro så vill vi också vara med och bidra för att skapa den förändring som inte enbart är en fråga om teknik och politik. Det handlar också om hur vi ser på livet och vad som är viktigt.

Igår lämnade vi över en interreligiös deklaration till vice exekutiv sekreteraren Ovais Sarmad. Vi var en grupp på tio personer som visade på rikedomen och mångfalden som finns ibland de olika religionerna. Men också på de viktiga områden där människors tro också spelar roll. Vi hade en röst från Fiji där klimatförändringar tvingar folk att flytta och lämna den mark där deras förfäder och förmödrar ligger begravda. Kan synas oviktigt men tänk själv att den plats du har som din jordliga identitet kommer att raders ut och allt det medför. Det är en stor sorg som inte kan ersättas med finansiering. Där var rösten från urfolk som erfar att deras rätt till sin mark och sin livsstil är hotad om inte redan överlagd. Rösten av de unga som kräver intergenerationell klimaträttvisa. Röster från muslimiska erfarenheter i Indonesien av klimatpåverkan. Röster från Chile där social rättvisa och klimaträttvisa tydligt här ihop och Brasilien där polariseringen skrotar alla försök att begränsa klimatutläpp och samtidigt avverkar regnskogar, om dom inte brinner ner. Rösten från Islamic relief som utifrån sin muslimska utgångspunkt att ta hand om de utsatta ser hur klimatrelaterade händelser slår ut det arbete som gjorts för att skapa bättre förhållande. Rösten från en hinduisk tradition som understryker kopplingen mellan andlig förankring och hållbar livsstil. Rösten om att försvara mänskliga rättigheter då klimatfrågan egentligen hotar alla mänskliga rättigheter. Till vatten, utbildning, fred etc.

Allt det där finns på deklarationen som visar på bredden från familjen av tro från olika traditioner. Ett hoppfullt exempel på hur när vi gör saker tillsammans kan skapa något mycket större än när vi bryts ned som individer.

Dessa organisationer/religiösa ledare har skrivit under hittills.

• WCC (World Council of Churches)
• ACT Alliance (Action by Churches Together)
• LWF (Lutheran World Federation)
• Pacific Council of Churches
• Islamic relief
• CYNESA ( Catholic Youth Network Environmental Sustainable Africa)
• Aytzim: Ecological Judaism
• Interreligious and Spiritual Alliance for the Climate (AIEC Chile)
• P C USA (Presbyterian Church USA)
• WSCF (World Student Christian Federation)
• WCSF Europe
• AIEC La Alianza Interreligiosa y Espiritual por el Clima Chile
• Greenfaith
• CIDSE
• SAFCEI South Africa
• The Interfaith center for Sustainable Development/ Rabbi Yonatan Neril
• Interfaith Power and Light
• Norwegian Interfaith Climate Network
• Ecumenical Youth Council
• Eden vigil (Usa & Canada)
• Fast for Climate
• Canadian Interfaith Fast for the Climate
• Quakers in Britain
• ISER – Instituto de Estudos da Religião and the movement Fé no Clima, Brazil
• Climate Witness Project of the Christian Reformed Church (NA)
• Rev Chebon Kernell North America Indigenous People
• Bishop Phillip Huggins, National Council of Churches in Australia
• The Rt Rev Bishop Marc Andrus Diocese of California USA
• Revd Elizabeth Bussman Diocesan Environment Officer for the Anglican Diocese in Europe

Efter många år av närvarande på klimatförhandlingar som företrädare för en rörelse som bygger på en gemensam syn på livet och hur vi lever det tillsammans, så måste jag emellanåt ta ett steg bakåt och fundera på vad jag håller på med. Är det värt det? Jo, ja tror det.

När jag tänker på den vecka som gått så är det mycket mer än det som sker när länder som förhandlar om texter. På ett möte med typ 20 000 deltagare händer en hel del annat. Möten, nätverkande, kunskapsinhämtning, demonstrationer, seminarier, presskonferenser och med mera är som en stort smörgåsbord av händelser. Tillsammans blir det steg att försöka hitta de gemensamma. Punkter vi har att samlas kring för att vända utvecklingen emot en större hållbarhet och avvärja de värsta följderna av klimatförändringar.

Att vara en del av ett ekumeniskt nätverk är i sig hoppfullt. Här finns ett 100 tal personer från alla delar av världen som tillhör den ekumeniska familjen. Några har fokus på texterna som förhandlas, några deltar i seminarier, några gör så kallade stunts för att få uppmärksamhet på frågor åter andra arbetar med att föra en interreligiös dialog framåt. Själv är jag en sån som pysslar med det mest av det där. Det kanske mest inspirerande i detta är att få vara med i gemenskap där vi kommer från alla världsdelar, vi har spridning i åldrar, pluggar eller jobbar, har hemvist olika kyrkor, men vill alla driva på för en rättvis utveckling. Klimat rättvisa. Vi har inte produkter som ska säljas in, vi har inte ett särintresse i någon bransch. Vi är människor rotade i en tro som ständigt betonar vikten av att sörja för de mest utsatta. Att inkludera. Bara för att det är gott och rätt att göra så. Jag vet inte om så många andra som har den grunden.

Samtidigt så är trosbaserade rörelser en viktigt bistånds aktör. Vi är ofta nära de som lever i utsatthet. Vi kanske upplevs som om vi pratar om dom, de andra. Men tänk efter, de mest utsatta ingår ofta bland de som delar tro.  Tro som formuleras olika men som är en del av livet där ofta någon form av mening skapas. Där finns hjärtat i det vi gör på FN konferenser om klimatet.

Så under veckan har jag fått vara med och slutföra en interreligiös deklaration om klimatet som stöds av flera trosbaserade rörelser. De är stora eller små. Kristna, Muslimska, Judiska, interreligiösa organisationer från många delar av världen. Har planerat och genomfört seminarium med om hur vi skapar en hoppfull agenda för förändring med företrädare för naturvetenskap, urfolk, religioner, från många olika världsdelar. Mött Tysklands ansvarige för klimatfinansiering tillsammans med partners från Asien, Latinamerika, Nordamerika och Europa. Inlett en dialog om Geo-Engineering och moraliska perspektiv på den tekniken.  Gått på Madrids gator och demonstrerat med 500 000 andra.Och sen alla möten som bara blir av på sådana här platser.

Ett sådant var att springa på biståndsminister Peter Eriksson. Som på sin lätta Kalix dialekt frågade om jag gjort nån nytta. Jag svarade att det hade jag nog inte, den här gången heller. Men när jag tänker efter; Vad är nytta? Är det att visa upp att jag faktiskt åstadkommit en konkret resultat? Kanske, men det finns något förbisett i att nöta på och upprepa med en dåre envishet att vi hör ihop på den här planeten och att vi måste välja andra vägar för att alla ska få ett drägligt liv.Klimaträttvisa, som vi som kyrkor har pratat om så länge. Nu pratar alla om klimaträttvisa. Så mycket att det börjar bli obekvämt för de som inser att de måste ändra det sättet vi bygger samhälle på om vi ska klara det. Då tror jag att jag kan svara ministern; -Jo, jag, tillsammans med andra, har gjort en del nytta men den kan du inte mäta eller se just nu men dina barnbarn kanske kan ta del av det.

FN:s klimatkonvention samlas igen till sitt årliga möte med representation från ländernas regeringar och myndigheter. Klimatförhandlingar! Det har vi nu upplevt under många år nu och otåligheten bland de närvarande är som vanligt stor. ” – Vi vill se handling!” har jag hört sedan min första dag av klimatförhandlingar för 13 år sedan. Så även i år. Action! kan jag läsa lite överallt. Visst kan det klinga lite ihåligt när stater i sina stora paviljonger skriver Action men inte är beredda på att göra det som behövs.

Det betyder inte att ord är meningslösa. Det är ju orden som är det centrala i alla förhandlingar för de ska binda parter till handling. Att bara handla oövertänkt kan ju ställa till det ordentligt. Så ord som är starka och som förbinder de som skriver under på dem är viktiga. Inget samhälle kan överleva om det som vi kommer överens om ignoreras som enbart ord. Och orden är vägen till handling, eller borde vara.

I en kristen tradition är ordet viktigt. Vi ber med ord och även utan. Vi har gudstjänstordningar där vi vägt orden nogsamt. Vi läser texter i bibeln som omsorgsfullt tecknats ned och försöker tolka vad det betyder för oss. Just för att orden och vår förståelse av världen ska visa oss vägen hur vi ska handla. Action! I vår tradition är rättvisa viktigt, att ha den mest utsatte i fokus. Att skapa fred med varandra och idag också fred med jorden.

I denna ordrika tradition samlas vi från många olika traditioner i kristenheten för att agera för klimaträttvisa.  Det är de som driver oss till att kräva Action för att vända utvecklingen från ökade klimatutsläpp till kraftigt minskade utsläpp. En omvändelse helt enkelt. Det är ju ett bekant ord i kyrkan. Men kanske inte bara fixerad på individuellt beteende utan en global omvändelse som handlar om att skapa rättvisa och fred.

Idag samlades ACT alliansen, Lutherska Världsförbundet och Kyrkornas Världsråd till en gemensam manifestation där alla länder är samlade till klimatförhandlingar. Budskapet om klimaträttvisa kläddes i sånger och böner och vittnesbörd. Orden som kraft för att skapa handling som är övertänkt och som skapar fred och rättvisa. Fred på jorden och fred med jorden.

För 6 år sedan i Maj 2013 skrev kyrkoledare för tre kyrkor under ett gemensamt uttalande som handlade om vikten av att agera i klimatfrågan. Både genom att se över sin egen påverkan och att vara med för att påverka sin samtid emot en större hållbarhet. De tre kyrkorna var Svenska Kyrkan, Episkopala kyrkan i USA och den Evangeliskt Lutherska kyrkan i USA.

På dessa 6 år har mycket hänt. Svenska kyrkans biskopar skrev ett biskopsbrev om klimatet 2014 samma år som Svenska kyrkan avinvesterade fullt ut som första kyrka i världen. Paris avtalet blev klart 2015 och IPCC (FNs klimatpanel) kom med en rapport om hur 1.5 graders målet skulle uppnås 2018. Och så sent som idag IPCCs rapport om haven och klimatet.Samtidigt så ser vi fler och fler incidenter som bekräftar de teorier som vetenskapen har om vad ett förändrat klimat skulle innebära. Avsmältningen av polarisar och glaciärer, värmeböljor, starkare stormar med större frekvens och större ödeläggelse. Varningarna är allvarligare och tiden att vända utsläppskurvorna är allt kortare. Tillslut så verkar det som om det börjar sjunka in i medvetandet på allt fler att det är på riktigt och att det är bråttom. Det ser allt mer ut som ett nödläge om vi ska klara av de åtgärder som måste göras.

Nu 24 September 2019 så förnyar Svenska kyrkan, Episkopala kyrkan i USA och Lutherska Kyrkan i USA sin gemensamma vilja att fortsätta att agera för klimatet.  Det sker dagen efter det FN:s klimat toppmöte i New York och mitt i den vecka som präglas av klimatfokus. Inte minst har de ungas röst vridit upp volymen på klimatprotesterna som ingen längre kan ignorera.

Dessa tre kyrkors ledare skriver att de åtar sig att fortsätta att bedriva påverkansarbete för klimaträttvisa i de nätverk de verkar i. Att i de olika kyrkorna öka medvetenheten om klimatfrågan på olika sätt och med de olika vägar som kyrkornas traditioner är bärare av. T ex gudstjänst, undervisning och internationellt arbete. Att fortsätta vara en aktiv partner för att föra samman olika aktörer som är bärare av god vilja för att tillsammans agera för ett uthålligt samhälle. Inte minst i interreligiösa dialoger.

Det är stora ord, men å andra sidan har dessa kyrkor faktiskt arbetat i den riktningen sedan det förra uttalandet. Att förnya löften är ingen dum sak. Det visar på uthållighet i arbetet och en trohet emot budskapet och uppgiften.

Nu finns där ett konsensus emellan tre stora kyrkor att tillsammans verka för klimaträttvisa. Det gör Svenska kyrkan till en viktig aktör i den internationella klimatdiskussionen. I en tid när svenska Greta blir bilden och rösten för allvaret i situationen är det jag glad att vara en del av den Svenska kyrkan som fortsätter sitt trägna arbete med att försöka att bidra till att vända klimatskutan emot en större hållbarhet. Det finns mycket kvar att göra men Svenska kyrkan har lagt fast kursen med sikte på klimaträttvisa och att vara med och bidra, tillsammans med alla krafter som är ett uttryck för mänsklig värdighet. Vi är inte färdiga men vi vill vara med och skapa den framtid vi inte sett.

Toppmötet om klimatet pågår i FN i New York.

Sitter tvärs över gatan till FN byggnaden på Kyrkornas Världsråds kontor och följer via streamad TV vad som sägs. FN:s general sekreterare, som inleder, är tydlig med att vi befinner oss i en mycket akut situation. Han använder uttrycket ”Climate Emergency” . Det signalerar att det är bråttom på ett helt annat sätt än tidigare. Även om det har varit ett nödläge tidigare så är det inte fel att det lyfts till den nivån idag.

Det är inte ovanligt att barn och unga bjuds in till FN arrangemang för att det ska påminna om framtiden. Men ofta blir det lite gulligt och puttenuttigt som ingen kan stå emot. Eller så är det unga vuxna med karriärer i blick som talar som vuxna lobbyister. Lite så kanske det var idag. Men inte fullt ut. Några unga gavs chansen att tala och det var ungefär som vanligt. Välformulerade och skickliga. Den som sticker ut är Greta Thunberg. Hon har hyllats och lyfts fram av många. Fenomenet är större än vad Greta är. Men idag var hon upprörd på ett sätt som ingen annan var som satts i FN systemet för att tala. Det är inte nog det som regeringar lägger fram och förväntar sig applåder för. Hur vågar ni? , var Gretas fråga till de församlade. Kritiken var hård emot de som står i vägen för de åtgärder måste göras. Kritiken var stark emot tron på en ekonomi i ständig tillväxt.

Sen fortsätter det med tal efter tal som är mer som de brukar. En blandning av att berätta om hur allvarligt det är och lite självbelåtet om så mycket man gör. Eller kritik emot de länder som inte gör det de borde.

Det är inte som det brukar längre på ett sätt. Klimatet håller på att förändras och tiden att minska de värsta följderna krymper medan talen avlöser varandra. Det är något absurt med att visa sin goda vilja men att inte vilja ändra något. Det där håller på att krackelera. Det har inte krackelerat fullt ut än men det står allt klarare att modellen inte håller längre. Ett ”post-1.5-grader- samhälle” måste se annorlunda ut.( För det finns mycket som talar för att vi inte kommer att klara 1.5 graders målet)

Egentligen är det nu vi håller på att forma det som vi inte har en klar bild om hur det kommer att se ut. Där behöver alla vara med och delta i formandet. Inte minst kyrkor och samfund som är bärare av värden som solidaritet, fred, gemenskap och de mest utsattas rätt till liv.

Kanske är de unga rösterna det som kan få fler som sitter på makt att vakna upp, men det är långt ifrån en lösning. Där måste alla vara med. Det måste ske med ingångsvärden som handlar om rättvisa. Rättvisa mellan generationer, fattiga och rika och en rättvis balans i Skapelsen.

För två år sedan startade ett projekt interreligiöst regnskogsprojekt. Det har genom åren gjorts många försök att rädda regnskog. Men det råkar på många problem. Det är ofta några som har mycket fakta som vill göra insatser för att rädda regnskogen. Men det görs utan att det som lever och verkar i området dras in i processen. Det interreligiösa regnskogs initiativet vill att religionen eller utövandet av tro ska involveras tillsammans med urfolk för att skapa förutsättningar för att skydda och bevara regnskog.

Tanken är inte helt fel. Den moraliska aspekten att skydda livet bärs för det allra mesta av de som företräder tron. Urfolk har ofta en kunskap och en kännedom om ekosystemen som lätt kan köras över av de som är ”experter” på regnskog.

Under de senaste åren har olika trostraditioner i projektet medverkat till att skapa studiematerial som ska hjälpa olika trostraditioner att motivera och involvera de som lever i hotade områden att försvara regnskogen och bevara den. Ett projekt som nu börjar ta form i Amazonas, Demokratiska Republiken Kongo och Indonesien.

Bakom initiativet finns Kyrkornas Världsråd, UN Environment, Religions for Peace, Parliament of Religions, Yale Forum on Ecology and Religion, Green Faith och Norska Regnskogsfonden och Norways International Climate and Forrest Initative. Mer info finner du om du klickar  här.

I New York under Climate Week så introducerades initiativet för de som är intresserade av att rädda regnskogen med att Kyrkornas Världsråds general sekreterare, Olav Fykse Tveit, tillsammans med Sônia Guajajara, urfolksföreträdare från Brasilien berättade om sin syn på regnskogen. Att det är en existentiell fråga och att urfolkens utsatthet för klimatförändringar måste tas på allvar.

Men är det så att urfolk och religioner kan tillföra något till att rädda regnskogen? Vad rör det oss som bor i barrskogen som dominerar de norra breddgraderna? Jo, det rör oss. Regnskogen är en skattkammare av biodiversitet som i sig stabiliserar ekosystem. Men också livsformer som kan hjälpa oss att skapa mediciner. Regnskogen är jordens lungor som vi inte kan vara utan. Regnskogen är en stor naturlig kolfälla. Där binds mycket kol. De fungerar som en del av klimatsystemen reglerande kraft. Det borde få den mest navelskådande att förstå att det berör oss mer en vad vi tänkte.

Idag utsätts regnskogar runt världen för stora hot. Skogs- och gruvindustri vill få snabba vinster. Urfolk drivs borta och utsätts ofta för hot och inte sällan dödas när de står upp. Vilket också gäller miljöaktivister.

Om det är kärlek till Gud och medmänniska som är vår tros drivkraft så går det inte att vara tyst. Då kan urfolk och kyrkan eller moskén eller templet eller vad det kan vara, tillsammans söka den goda vägen för att rädda skogen och klimatet.

Om vi sen också såg till att det inte fanns en marknad för soja och kött från Amazonas eller jordarts metaller ifrån Kongo eller att vi slutade köpa palmoljeprodukter  så skulle många fler skogar kunna räddas och fler människor få ett värdigt liv.

Det känns mycket länge sedan nu, men det är bara drygt ett år sedan en högstadieflicka satt utanför riksdagen i Stockholm för att skolstrejka för klimatet. Hon ville se politikerna ta klimatet på allvar i valet. Efter valet fortsatte strejken på fredagar. Det spreds globalt, fick en hashtag, sociala medier svämmades över av andra barn och unga som gick ut på gator och torg världen över för att kräva uppryckning för att komma till rätta med klimatförändringar.

Igår var det kring 250 000 på New Yorks gator som demonstrerade för Klimaträttvisa! ” What do we want? Climate Justice! When do we want it ? NOW! “ skallade mellan Wall Streets investerarnas skyskrapor. Kanske darrade de lite bakom de mörka fönstren.

Jag har varit med om många klimatdemonstrationer men aldrig en med så många unga röster. För det var de unga som dominerade totalt. Orädda, franka och lyckligt befriade ifrån domedags fixerade visioner blev det en demonstration som avslutades i Battery Park där alla väntade på den där flickan i flätor som för ett år sedan satt utanför riksdagen i Stockholm med sin skylt” Skolstrejk för klimatet”. Den hade hon med sig. Hennes tal gick ut på att nu måste det göras något konkret och att samhället behöver byggas om för att klara klimatkrisen. Hon var inte sen att dela ut kritik till den elit som så gärna vill ha en selfie med henne eller sitta på samma scen och säga hur inspirerande hon är. Det verkade för henne helt ointressant och som ett sätt att förminska budskapet. Greta och de unga världen runt i manifestationer vill bli tagna på allvar.

Den ekumeniska rörelsen var på plats i tåget. Vi har sedan klimatkonventionen kom till , på 1990 talet, ständigt propagerat för Klimaträttvisa. Idag är vi många som stryker under vikten av klimaträttvisa. Jesus anger barnet som exempel för livshållning. Han tar emot barnet när de vuxna vill hålla dem borta. För mig visar det tydligt på att vi idag måste som kyrka ta in barnens röst i klimatdebatten. Inte som en klapp på huvudet utan för deras rätt till en framtid som värdig och som det har rätt till. Det betyder Klimaträttvisa.  Det handlar om intergenerationell rättvisa.

FN:s general sekreterare kallar världens alla ledare till toppmöte i New York för att öka ambitionerna när det gäller att vända utsläppen av växthusgaser. Det kan alltid riktas kritik emot att folk flyger kors och tvärs över hela världen för att hålla högtidliga tal om vikten av att minska klimatpåverkan. Det är på ett vis sant. I alla fall att flyget är en del av problemet. Men det är inte fel att kraftsamla för att tippa utvecklingen åt rätt håll. Tyvärr måste vi använda oss av det som vi inte vill ska användas. Men alternativet att inte mötas spelar egentligen bara klimatbromsarna i händerna.

I morgon börjar det med #fridaysforfuture kommer att ha en stor manifestation på New Yorks gator. 2014 var det ett liknande toppmöte, ett år innan Paris, som samlade så där 400 000 människor på New Yorks gator. Vi hoppas på något liknande igen. Den här gången är det den unga generationen som tar täten. Lite stolta ska vi vara som har en svensk tjej med ett enda budskap längst fram; – Ta vetenskapen på allvar och handla!

Kyrkorna och andra religiösa aktörer kommer att vara med och vara synliga i manifestationen. En del kan undra varför men det finns mycket som tyder på att folklig mobilisering är den nödvändiga betingelsen för att bryta vallarna av inaktivitet och rädsla för att ta beslut. Så alla skolstrejkande och du som inte går i skolan men går ut på gatan var du än är spelar en viktig roll för att skapa framtiden. Det kan vara så att vi är vid ett sådant tillfälle i historien att nu kan de lilla extra av några fler som vågar lämna komfortzonen som åskådare från soffan var det som styr om framtiden. Men skynda på. Vi har bråttom! Vi har bråttom att minska utsläppen men också bråttom till att skapa en bättre, tryggare och mer rättvis värld.