Under förra året hävdade allt fler att vi befinner oss i ett klimatnödläge. Det kanske kändes lite abstrakt för många. Idag har vi ett globalt nödläge som beror på en pandemi. Inte alls abstrakt för någon. Det finns likheter i hur dessa nödlägen ska lösas. Kanske kan Covid 19 visa på vägen för klimatlösningar.
Sedan många år så har det stått klart att vi är mitt i en klimatkris. Vetenskapen är tydlig. Vad som behöver göras är inte okänt. Tiden vi har på oss att lösa krisen är minimal. Men att ta oss ur klimatkrisen kräver att vi gör något vi inte gjort förut. Lösningen finns inte i att göra som vanligt. Lösningen är att göra något annat.
2020 fick vi en annan kris att lösa. Covid 19 kräver att vi agerar supersnabbt och i likhet med klimatkrisen så vet vi inte exakt hur det ska lösas då viruset är nytt. Men en sak är klar, krislösningar måste alltid bygga på insikten att undvika att upprepa det som utlöste krisen. Det gäller också klimatkrisen.
Efter att ha lyssnat på Greta Thunbergs sommarprogram så står det än klarare; Det är viktigt att fortsätta att ge röst åt det vetenskapen med all önskvärd tydlighet visat på när det gäller ett förändrat klimat. Vi befinner oss på ett sluttande plan av där vi rullar emot ett allt svårare läge för jordens klimat. Med de senaste rapporterna om rekordtemperaturer inom polcirkeln på +38 grader så känns det som om bromsarna på den kärra vi som planet sitter på inte biter det minsta. Samtidigt som en del på resan inte förstår att det är mycket problematiskt att inte bromsa utan de tycks njuta av farten för det fläktar så skönt. Om nu farten är en växande ekonomi som bygger på mer av samma. Dvs mer fossil energi, mer ohållbar utvinning av ändliga resurser, mer ödeläggelse av biodiversiteten.
Det är lätt och ibland lockande att stå på sidan och säga att allt är försent och alla åtgärder är för små. Även om det faktiskt kan vara så. Mycket är väldigt sent att göra och en hel del är allt för små steg för att på allvar möta de eskalerande klimatförändringar som vi ser hända framför våra ögon idag. Men att stå på sidan om och säga; Vad var det jag sa! är föga konstruktivt och jag skulle vilja tillägga okristligt. Lika okristligt som att säga att Gud tar hand om allt så låt det bara ha sin gång.
Den pandemi som vi är mitt uppe i kan fungera som en övning i realtid i hur en transformering av det globala samhället ska kunna ske. Klimatförändringar är faktiskt ett större hot mot planeten och dess innevånare är än Covid 19 är för vårt samhälle. Det är bara att tidslinjen som klimatet förändrar sig på är något längre vilket gör att så många väljer att blunda och titta närsynt på utvecklingsfrågor och samhällsfunktioner.
När pandemin slår till så har vi sett olika strategier för att hantera utbrotten men gemensamt har de alla att minska smittspridningen och att skydda de mest utsatta. Det är kärnan av klimatförhandlingarna som bedrivits inom FNs ramar i årtionden men med en alltför låg takt och med allt för små framsteg. Parisavtalet, och innan det Kyoto avtalet, syftar till att minska utsläppen av växthusgaser som påverkar klimatet. Det som ger jorden feber. Alla länder som skrivit på Paris avtalet åtagit sig att hålla medeltemperaturökningen till 1.5 max 2.0 grader Celsius. Men det är inte det vi ser i de åtagande de säger sig vilja göra.
Alla vet att hög feber hos en människa medför stora risker samma är det med höjningar av jordens medeltemperatur. Stora risker redan vid 2 graders höjning och det som finns i länders åtaganden idag är inte i närheten av detta mål, än mindre 1.5 grader.
För att hantera en ytterligare uppvärmning så står vi idag inför lika eller troligen ännu mer drastiska åtgärder som vi erfarit emot Covid 19 idag. Vi skulle behöva en nedstängning av de delar som vi vet har mest klimatpåverkan för att minska riskerna om vi ska undvika långsiktiga och oåterkalleliga förändringar i jordens ekosystem. Skillnaden mellan Covid 19 diskussionen och klimatdiskussionen är att när det gäller Covid 19 vill alla göra åtgärder som minskar spridningen av viruset men att strategierna är olika. Men när det gäller klimatåtgärder så är det inte riktigt samma konsensus och absolut inte samma förståelse för det nödläge som vi satt oss i när det gäller klimatet. Tyvärr finns det de som förnekar att viruset är ett problem, precis som det finns klimatförnekare. De är hopplöst fast i en världsbild och utvecklingsmodell som bara fungerar som dödgrävare för framtiden.
Det som skulle behöva göras nu, 2020, när utsläppen av växthusgaser måste vända neråt och inte öka mer är Covid 19 åtgärder för klimatet.
En nedstängning av det som bidrar allra mest till växthusgasutsläppen i världen. Fossila bränslen och markanvändning är de stora källorna till växthusgasutsläppen. Minimera dess användning och sätt in alla resurser som finns för att utesluta fossila bränslen och stoppa skogsskövlingen som frigör växthusgaser. Det går inte att göra utan att den rika världens livsstil måste förändras.
Lika lite som att ha en lockdown för vissa delar av samhället som vi tycker att vi kan vara utan för att i andra delar tillåta det vi vet bidrar till smitta men som många tycker är kul., T ex att tillåta att samla stora skaror folk samtidigt som vi stänger skolor. Det är så kontraproduktivt att ingen kan förneka det. Samma gäller för klimatåtgärder. Vi kan inte kan dra ner på fossila bränslen eller förändrad markanvändning där det passar oss för att sedan i det stora hela brassa på som vanligt. Dvs tycka att elbilen är fantastisk och samtidigt kräva Thailandssemester varje år. (Det där med flyget kanske vi kan omvärdera efter 2020 Covid 19 erfarenheten.) Men det är just det som fortfarande sker i klimatåtgärder. Det sker många bra saker men fortfarande i marginalen och utan att egentligen ha någon reell effekt.
Utifrån principen att få bort smittan, jag menar växthusgasutsläppen, som hotar planeten så måste vi ställa om och inte ställa in. Det handlar inte om att ställa in välfärd och ett gott liv. Det handlar om att ställa om och det på djupet.
När samhället öppnar upp efter en lockdown så sker det i små steg för att inte riskera att få en okontrollerad spridning. Samma bör gälla för omställningen till ett klimaträttvist samhälle. Steg för steg kan vi hitta nya vägar framåt där vi säkrar kunskap om att det sättet vi bygger samhälle på inte faller för frestelsen att bygga nya snabba växthusgastunga projekt. Vi måste gå på nya vägar som ingen gått tidigare. Men vi klampar inte på utan tar lätta kliv för att inte riskera att jordens kapacitet överskrids igen.
Detta fodrar nya visioner och nya tankemönster. Det som byggde välfärd under industrialismen bygger inte välfärd längre. Det leder bara till ett totalt haveri för framtida generationer. Alla vet det. Det räcker inte att byta ut energikällor för att lösa krisen. Vi är i behov av ett nytt sätt att tänka och att tillsammans skapa en rättvisare och hållbarare värld. Det låter sig inte göras med en ekonomi som bygger på utvinning av ändliga resurser, på ansamlande av rikedom hos en liten elit och på orättvis tillgång till vatten, mat och utbildning. De nya visionerna om ett gott liv för alla är något som vi behöver formulera tillsammans utifrån vetenskap och klokhet men också på en moralisk grund som bygger på allt livs rätt till utveckling.
Det som kan låta paradoxalt är att den nya berättelsen om ett globalt hållbart samhälle finns i de traditioner som utvecklat människans kultur under de senaste kanske 10 000 år. Det finns i urfolkens berättelser om hur sammanflätade vi är med ekosystemen och respekten för livet. Det finns i de stora religiösa traditionerna som på olika sätt inkluderar Skapelsen eller Moder Jord som en del av människans livs-väv och vikten av att avstå (fasta) för den som inte har. Det finns i de filosofiska riktningar som hävdar Naturens rättigheter och människans roll som medspelare i ekosystemen. Det är i tanken, i mentaliteten förändringen måste till för annars kommer vi inte framåt alls.