Kyrkor runt om i världen har i bästa fall, alltid fått utgöra en plats för att formulera sitt hopp, sin förtvivlan, sin vilja, sin glädje och sin sorg.
Just nu sitter jag med kollegor från de Nordiska länderna och funderar på hur vi formulerar och synliggör allt det där när det gäller miljö och hållbarhet. Snön faller utanför och jag som trodde att våren var på väg. Så blir det vinter igen och lite mer modstulet.
Det vi upplever färgar oss och vår syn på livet och verkligheten. Småsaker som att det snöar när man längtar efter vårvärme är väl en småsak. Men hur påverkas vi av att ständigt höra om hur hopplöst det är i världen? Gudstjänst handlar om att formulera, dela, synliggöra både vår besvikelse och misslyckanden men också vårt hopp och vår glädje.
Vi har olika sätt att och att uttrycka oss fira gudstjänst på. Men vi tränger alla efter en vilja att formulera, synliggöra och samtala om vad som är ett ”andligt” svar på den fråga som kanske allra mest borde angå oss alla; Hur ska vi bäst leva tillsammans på en planet vars gränser vi töjer och hur ska vi dela den så att alla ska få leva ett gott liv.
En viktig sak i vår tid är att formulera hopp.Finns det något hopp? Är det inte bara att vara naiv. Verkligheten berättar det varje dag.
Jo, det finns ett hopp som är klarsynt men inte berövat på sina visioner!
Vaclav Havel, en av de klokare i vår tid, uttryckte många tankar om hoppet.
”Hoppet är inte en prognos på utgången i framtiden. Det är ett sätt att leva. Hoppet är en dimension i vår själ och inte till sitt väsen beroende av några iakttagelser i världen eller uppskattningar av situationen. Hoppet är ingen prognostik. Det är sinnets orientering, hjärtats orientering, det når utöver den omedelbart levda världen och finns förankrat någonstans längre bort, bortanför dess gränser dess djupaste rötter befinner signågonstans i det transcendenta.”
Det finns anledning att vi i kyrkor och församlingar ger utrymme för hopp och formulerar en vilja om att en annan värld är möjlig.
Kommentera det här inlägget