Efter en vilodag i förhandlingarna så sparkar måndagen igång med texter som bearbetats och linjerna för vad som kan ligga på bordet i Paris börjar så smått ritas i blyerts. Många frågor återstår och många känsliga problemoråden ska rådbråkas. Ytterst handlar det här om att skapa tillit.
I Köpenhamn 2009 så gick tillits faktorn i botten , ja kanske ända ner i källaren. Sedan dess har varje år av klimatförhandlingar handlat om att återskapa förtroende för att världen ska kunna komma tillsammans för att klara klimatutmaningen. Många gånger har det hängt på en skör tråd men fortfarande håller processen ihop. Så här fem år senare så är uppbyggnaden igång igen för att klara att få till ett avtal till Paris om ett år. Och ett avtal lär det bli. Ingen vill upprepa Köpenhamns misslyckandet och påverkan på klimatet har inte tagit semester sedan 2009. Tvärtom så har riskerna blivit tydligare, utsläppen har inte minskat och de mest utsatta kan redan berätta om mer väderrelaterade katastrofer.
Så dagens texter, som är utkast till vad ett nytt avtal ska innehålla, sätter genast igång samtalet och lite hetare blir det även om utkastet har många olika förslag till vad som ska ingå i avtalet och hur det ska se ut. Lite av misstron emot utkastet yttrades men också många försiktigt optimistiska kommentarer om att det ska bli ett avtal som ska smidas fram under tiden emot Paris mötet. Nu hoppas vi på och arbetar för att ta ett steg närmre emot att knuffa världens utveckling åt rätt håll. Drivkraften är viljan att skapa en hållbarare och rättvisare värld. Det är därför vi är här från världens kyrkor. Det är vår tro på alla människors rätt till att ha rättvisa och drägliga förhållanden som driver oss till att läsa långa texter med mycket förhandlingstekniskt vokabulär. Det är vårt uppdrag som människa som fått livet som gåva som driver oss till att hävda den utsattes rätt till ett liv i fred. Svårare än så är det inte och så svårt är det.
Kommentera det här inlägget