Jag, Lotta Kjerrman, möter Hugo i entrén till pastoratsexpeditionen i Floby. Med ett varmt leende och nyfikna ögon kommer han gåendes mot mig. Vi skjuter glatt fram våra armbågar i en Corona-hälsning. Hugo är pastoratets senaste tillskott i konfirmandverksamheten där han engagerar sig som ideell ledare.

Nils Holgersson på kinesiska

Hugo föddes i sydvästra Kina 1977. Vid ett års ålder lämnas han, på grund av tuffa levnadsförhållanden, till sin farmor i nordöstra Kina. När hans föräldrar till sist flyttar dit har han inte sett dem på över sex år. Som barn tittade Hugo på en japansk barnserie, en dramatisering av Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”, som översatts till kinesiska. 

– Jag älskade serien. Jag tittade på ett avsnitt i veckan under ett helt år. Jag var så fascinerad av Sverige, ett riktigt sagoland, berättar Hugo. 

Vid 14 års ålder är det åter dags för en separation. Denna gång flyttar Hugo ensam tillbaka till sydvästra Kina för att bo hos sin moster och gå i skolan på orten. 

– Jag var inte det lättaste barnet. Jag trotsade hela tiden och gjorde dumma saker. Men jag inspirerades av Nils. Han var ju också en stökig och busig pojk men blev en fin människa till slut, säger Hugo och ler.

Längtan efter något nytt

Hugo fortsätter i skolan men är sällan där. Han trivs inte och skolkar sig igenom både gymnasiet och universitetet och till sist hoppar han av, 23 år gammal. 

– Jag passade aldrig in i miljön, i systemet. Jag längtade efter något nytt, något annat, men visste inte vad. Det var då jag bestämde mig för att resa till Sverige och uppleva sagolandet från barndomen, berättar Hugo.

Utan resplan packar han en liten väska och lämnar allt bakom sig. Väl i Sverige söker Hugo in till universitetet i Kristianstad och läser pedagogik, med inriktning barn, under ett år. 

– Jag fattade ingenting till en början, säger Hugo och skrattar. 

Studier i språk och kultur

Därefter blev det studier i svensk kultur och samhälle vid universitetet i Göteborg och sedan studier och arbete som lärare vid universitetet i Umeå. Här träffar han Anders, en logoped, som kom att bli hans personliga livsguide. 

– Tyvärr var jag fortfarande lat och skolkade för det mesta. Jag låg hemma i soffan och kollade på filmer eller program av Utbildningsradion. Men jag visste att jag behövde bli godkänd i svenska för att få ut min examen. Så det blev ytterligare studier i Stockholm och Lund vilket resulterade i två masters i språkinlärning och språkvetenskap. Sedan dess har jag undervisat i språk.

– Tack vare Anders hamnade jag i Floby. Jag trivs jättebra här. Miljön med bergsplatåerna påminner om min uppväxt hos farmor, vi bodde så, berättar Hugo. 

På ett märkligt sätt har han också återförenats med sina föräldrar. Hans pappa hade en längtan till friheten i väst. Han fick aldrig uppleva den men hans aska ligger på Floby kyrkogård. Hugos mamma kom för ett kortare besök förra året men har blivit kvar sedan dess då världen drabbades av Corona och gränserna stängdes. 

– Jag har varit på resande fot hela livet, jag tillhör inte någon eller någonstans men Floby har blivit mitt hem. Här vill jag bo! utbrister Hugo.

Växer med ungdomarna

Det var när Hugos pappa skulle begravas som han fick kontakt med Svenska kyrkan i Floby. I flera år därefter gick han på själavårdssamtal hos prästen Anita Karlén. 

– Anita har hjälp mig så mycket och jag kände att jag ville ge tillbaka, bidra med något. När jag fick frågan i höstas om att hjälpa till med konfirmanderna så blev jag jätteglad. Lena, Matilda och Jenny är fantastiska ledare. De är duktiga på att förklara och att engagera. Jag har fått växa tillsammans med ungdomarna och lärt mig grunden i kristen tro. Vi har lärt av varandra. 

– Men ska jag vara ärlig så har nog ungdomarna gett mig mer än vad jag har gett dem, säger Hugo och skrattar hjärtligt. Jag är varken döpt, konfirmerad eller kristen. Jag vill bli det men känner mig inte redo än. Jag tänker fortfarande dåliga tankar, gör dåliga saker och gör dåliga val. Trots att jag är 43 år är jag lika lat, bortskämd och oansvarig som jag var som barn. När jag dör kommer nog Gud att säga ”Vad skönt, nu är ditt liv färdigt, nu behöver jag inte ta hand om dig mer”. Det är bra, då får han tid till att ta hand om någon annan, säger Hugo och skrattar igen.

Hugo identifierar sig med barn och ungdomar som känner sig utanför. Han vill hjälpa dem men poängterar samtidigt att han inte är mogen för att ta något större ansvar. 

– Jag har lite problem med tålamodet. När barnen testar mina gränser så brister jag. Då skäller jag först på dem, sedan får jag dåligt samvete, ångrar mig och ber om ursäkt. Jag ser mig själv i barnen och blir förvånad att jag reagerar som jag gör. Det är nog min stränga uppväxt som påverkar. De ränderna går aldrig ur, säger Hugo.

– Jag vill hjälpa till, se ett barns utveckling men lämna ansvaret till någon annan. Tänk dig en bit lera. Jag är med och formar den men överlåter sedan den kladdiga leran till någon annan att göra något fint av, avslutar Hugo.

Du är redan älskad

När jag hör Hugo berätta om sitt liv kan jag inte annat än förundras, av både hans berättelse men även av honom som person. Vi är till synes två helt olika individer på ytan men med brottas med samma tankar på djupet. Känslan av att inte vara tillräckligt god, tillräckligt kunnig eller tillräckligt kristen för att få vara med i Guds familj. Rädslan av att inte passa in och att inte duga som man är. 

Men samtalet med Hugo får mig också att inse att vägen till tro inte är en tävling där vi graderas, värderas och prisas för våra insatser. Tro handlar om viljan att göra gott utifrån de förmågor vi har. Vi föds med olika förutsättningar och vägen till tro börjar där vi står. Och vägen leder inte till någon yttre destination utan till vår inre gudomliga källa. Det handlar alltså om att hitta sig själv och dela med sig av sina gåvor. 

Så är du är en av dem som tänker och känner som Hugo? Sluta oroa dig! Du är redan en del av Guds familj och du är älskad precis som du är.

Lotta Kjerrman, kanslist och kommunikatör

Texten publicerades i Insikten 2-21.