Anita Karlén har arbetat som präst i just den kyrkan i 30 år, och nu är det dags att gå i pension. Det var ingen slump att hon avtackades just på Midsommardagen. 

– Jag ville att avtackningen skulle vara på Midsommardagen, eftersom min första tjänstgöring efter prästvigningen var just på Midsommardagen 1992, säger hon. 

Redan innan hon vigdes till präst tjänstgjorde Anita i Floby. Hon sommarjobbade här, som så kallat tjänstebiträde, under prästutbildningens sista år vilket gör att hon nu kan räkna ihop inte mindre än 30 år i Floby. 

– Relationerna har djupnat med tiden.

Anita Karlén är ett välkänt ansikte inom Floby pastorat. Hon har hunnit med att möta en stor mängd församlingsbor från flera generationer. När hon nu summerar sina tre decennier som präst på samma plats är det främst alla dessa möten hon lyfter fram. 

– Relationerna har djupnat med tiden, konstaterar hon. De första konfirmanderna jag arbetade med är nu 43 år! Vissa av dem har jag fortfarande kontakt med. Jag har fått döpa deras barn och förrätta deras vigslar. Och när sorgen har mött dem har jag fått finnas där.

När Anita tillträdde som präst i Floby var hon den första kvinnan i prästtjänst i pastoratet. Det hade funnits någon kvinnlig präst i Stenstorps pastorat, men i Falköping dröjde det ännu lite längre. Tillsammans med några andra grundade Anita ett forum för prästvigda kvinnor i Skara stift, och hon har fått följa utvecklingen mot att det nu är en självklarhet att Svenska kyrkan har präster av olika kön.

– Både män och kvinnor behövs som präster, betonar Anita. När biskop Erik
utnämnde mig till kontraktsprost år 2010 var det en markering från hans sida. Han lyfte fram en kvinna som inte var kyrkoherde, vilket var ovanligt. Nu behöver vi inte längre diskutera frågan om kvinnors möjligheter att prästvigas, för vi har kommit långt. Allt har sin tid. 

Minnen av stort och smått

Anita minns såväl stora som små händelser genom sitt arbetsliv som präst. Bland de stora märks exempelvis hur hon arbetade tillsammans med skolan efter tsunamin i december 2004.

– Att få arbeta med krishantering när något oförutsett händer är en viktig del av kyrkans roll, inte minst på landsbygden. Kyrkan är en självklar del av samhället här. Det märks att människor räknar med kyrkan och det är ett förtroende att förvalta. 

Att kyrkan bidrar i andra sammanhang är en framtidsfråga, menar Anita. Hon betonar att kyrkans anställda och ideella medarbetare inte måste göra allt själva, utan kan samverka med andra organisationer för att vara en relevant del av samhället. 

Ett sådant exempel är ”Veckans café” som växte fram som en mötesplats för personer som nyligen har kommit till Sverige och personer som har funnits här längre. Anita brinner för frågor om religionsfrihet och mänskliga rättigheter, och betonar det viktiga i att skapa mötesplatser för människor med olika religiös tillhörighet. 

Bland de mindre uppmärksammade händelserna minns Anita sin första vigsel. Bara någon vecka efter att hon börjat arbeta som präst bokades en vigsel. Den skulle hållas på en ö och vara en överraskning för gästerna. Det blev en fin vigsel, men när Anita skulle transporteras tillbaka till fastlandet hade båten gått sönder. 

– Vi blev sittande på ön ganska länge, skrattar hon. Brudgummen själv fick åka och hämta en annan båt så att vi till sist kom iland. 

Anita har ett stort hjärta för människor som behöver stöd. Därför är hon särskilt stolt över de sammanhang som har fått betyda något på djupet. Hon lyfter fram de så kallade Leva vidare-grupperna, där människor som drabbats av sorg samlas för att dela erfarenheter och stötta varandra. 

– Jag var lite fundersam på om det skulle fungera med grupper för sorgbearbetning i en bygd där så många känner varandra. Kanske skulle deltagarna inte våga öppna sig? Men det blev jättefina samtal, så min oro var obefogad. 

På samma sätt gick tankarna när Anita tillsammans med några andra startade upp julaftonsfirande i Kyrkans hus i Floby. 

– Skulle det komma någon och fira jul med oss? Men det kom över 30 personer! Det blev en fin tradition att fira jul tillsammans, och min man Mats fick följa med dit istället för att vi firade hemma. 

När Anita nu summerar sitt arbetsliv som präst är det främst tacksamhet hon känner. Hon uttrycker tacksamhet över alla relationer och över att ha fått vara en del av människors liv. 

– Ett liv är ju mest vardagar, och jag har trivts väldigt bra med min vardag som präst här. Samtidigt har ju min vardag mött andra människors högtider, både i glädje och sorg. Det finns ett ansvar i att dela människors stora händelser i livet. Man döper bara sitt barn en gång. Man tar bara avsked av en familjemedlem en gång. Det är stort att få vara med om de stunderna. 

Tar vara på varje dag

Den närmaste framtiden tänker Anita ägna åt att ta vara på varje dag. Hon har ett stort intresse för akvarellmålning, och hon ser fram emot att få tillfälle att måla mer. Hon vill också prioritera att umgås med familjen, vilket också möjliggörs av att även hennes man Mats nu går i pension.

– Att få vara en viktig vuxen för syskonbarnbarnen känns betydelsefullt, säger hon. Nu kan de komma hit till oss när andan faller på!

Som en hälsning till dig som bor i pastoratet vill Anita skicka med ett bibelord. Det fanns med på hennes avtackning, och det betyder mycket för henne. Det är hämtat ur Johannesevangeliet (1:4-5) och lyder: ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”.

……………………….

Texten publicerades första gången i Insikten nummer 3 2021.