I vintras hade radioprogrammet ”Människor och tro” ett telefonväkteri om sorg. Lyssnarna fick ringa in och dela med sig av sina erfarenheter av förlust och separation, känslor av att inte räcka till, sorgen över att inte få träffa sina barn eller barnbarn, oron över utvecklingen i samhället och i världen. Aldrig tidigare i programmets historia har så många människor ringt in för att få dela med sig. ”Det var helt galet, lamporna i kontrollrummet blinkade hela tiden”, berättade en av programledarna efteråt.

Vi kan vara glada och tacksamma över att coronapandemin nu tycks gå mot sitt slut. Men för många betyder inte det att allt är frid och fröjd. Erfarenheterna av att vara isolerade från varandra, att bli av med jobbet eller att jobba alldeles för mycket, att något vi sett fram mot aldrig blev av, att livet inte blev som vi hade tänkt oss – det är sådant som kan var svårt att bära själv. Det blir mycket lättare om vi delar det med varandra.

När den här tidningen skickas till tryck har ett storskaligt krig i Ukraina nyligen inletts, vars konsekvenser vi inte kan överblicka. Världen har med ens blivit en mer otrygg plats. Vi känner sorg och medlidande med dem som drabbas, med flyktingar och stridande, med familjer som splittras. Många av oss känner också en oro och rädsla för egen del.

”Jag tänker mig att vi är som de blinkande lamporna i kontrollrummet.”

Jag tänker mig att vi är som de blinkande lamporna i kontrollrummet. Vi bär på stora och små sorger som vi behöver tala med varandra om. Det finns en läkande kraft i delandet; när vi vågar be om hjälp, när vi vågar berätta, när vi visar att vi bryr oss, när vi lyssnar till andras berättelser.

Våren är påskens tid och påsken handlar om just detta: om en oväntad förlust och en stor sorg, men också om oväntade möten och om glädjens återkomst. Påskens glädje, när livet återvänder, är en trevande men hoppfull glädje, med sorgen som klangbotten.

………………………

Texten publicerades första gången i Insikten nummer 1 2022.