I Bredene utanför Åsarp ligger Bergsgården som Urban och Sari Bolin driver tillsammans med sin stora familj.

– När någon frågar så säger vi att vi har sju barn, som är mellan 11 och 32 år, säger Urban. Men vi förlorade Risto, vår äldste son, i en olycka för två år sedan, så vi har sex barn i livet. Och utöver dem har vi flera barnbarn.

Gården består av tio hektar mark. Mest är det vall och bete, men också lite skog. Främst ligger fokus på djuren och den stora köksträdgården. Urban har alltid haft ett stort intresse för djur, och han månar om äldre lantraser. På gården finns fjällnära kor, linderödsgrisar och hedemorahöns – och många andra djur som gäss, ankor, kaniner, får och för tillfället en enda get. Yngsta dottern har en ponny och en ardennerhäst sköter en del av jobbet på gården.

– Tack och lov får jag låna en traktor av någon snäll granne ibland, säger Urban. Vi har tur som har grannar som ställer upp när vi behöver. Jag orkar inte alltid köra med hästen, men jag drömmer om att göra det lika mycket som jag gjorde tidigare. Jag har alltid varit intresserad av gamla arbetssätt och traditioner.

– Jag mjölkar för hand. Det småskaliga gör det möjligt att ha en närhet med djuren. Jag hade haft mina kor även om jag inte fick någon mjölk av dem, för jag tycker så mycket om dem. Men det är såklart roligt att kunna göra mejeriprodukter också. Så det är en win-win, säger Urban med ett skratt.

Självförsörjande

Nu närmar sig våren och inom kort kommer djuren på gården att få ungar.

– Jag gillar alla årstider, säger Urban, men våren är speciell. Lammungarna och kycklingarna föds och allt spirar. Vi uppskattar våren ännu mer nu, efter olyckan, både Sari och jag.

Än så länge är det lugnt i markerna och skogen. Det är fortfarande vinter, och även om familjen förbereder inför våren så dröjer det innan det växer där. Men för Sari, som fokuserar på köksträdgården, har odlingssäsongen börjat. Nu när det närmar sig vår har hon fullt av fröer och plantor på tillväxt lite överallt.

– Vi försöker vara så självförsörjande som möjligt och det har vi varit under många år nu. Så vi har gott om morötter, lök, tomater, rödbetor – det mesta du kan tänka dig. Det känns fantastiskt att mycket av det vi sätter på köksbordet har vi producerat själva! För det första vet en ju vad en äter, och så sparar en mycket pengar på det också.

Olyckan där familjen miste Risto präglar självklart vardagen. Men att sköta djuren och odlingarna hjälper till att skingra tankarna.

– När fröerna gror och det börjar växa blir det lite lättare att tänka på något annat än sorgen, berättar Urban. Sorgen tar så mycket kraft av oss, så fruktansvärt mycket kraft. 

De försöker prata om Risto ofta, för att hålla minnet av honom levande. Urban säger att olyckan trots allt har fört familjen samman.

– Vi träffas varje fredagskväll och äter kvällsmat ihop, säger Urban. Även om vi var tighta tidigare, så är vi ännu närmare varandra nu. Jag har alltid sagt att så länge ingen har dött så kan vi lösa det mesta. Nu när det har hänt, så märker jag att vi på något sätt ändå klarar oss. Vi har varandra och vi försöker hålla fast vid att saker ska vara så normala som möjligt, som att fira jul och påsk. Det är gott att ha sådana traditioner. Och tron hjälper när något sådant här händer.

– När fröerna gror och det börjar växa blir det lite lättare att tänka på något annat än sorgen, berättar Urban

Försöker se det vackra

Urban är kyrkvärd i Åsarps kyrka. Han uppskattar regelbundenheten i kyrkoåret och gudstjänstlivet, och tycker att det har varit tråkigt att mycket har blivit inställt under pandemin. Samtidigt har pandemin gett familjen en möjlighet att vara mycket tillsammans utan att behöva tänka på så mycket annat.

På gårdens mark finns Bredene kapell, som tidigare tillhörde Filadelfia-kyrkan. Nu är det familjen själva som sköter om kapellet och en höjdpunkt är gökottan som firas där varje vår på Kristi himmelsfärds dag. Efter gudstjänsten brukar familjen bjuda på frukost med mat som de själva producerat på gården. Urban uppskattar den typen av återkommande händelser.

– Det är skönt med saker som återkommer, som man känner igen, säger han. Som på våren när jag hör vissa fåglar. Ljudet utomhus liksom förändras på ett sätt som är välbekant och som betyder att våren har kommit. Jag vet inte alls vad fåglarna heter, men jag känner igen deras läten. Det tycker jag är så härligt.

Trots att sorgen efter Risto tar stor plats i Urbans liv, försöker han hitta saker att glädjas åt. 

– Jag försöker stanna upp och njuta av allt det vackra, och det har blivit ännu mer så efter allt som har varit. Det kan vara stjärnorna eller solnedgången, eller just fågelsången på våren. Vi har så mycket vackert runt oss, om en bara får tummen ur och lyfter blicken.

…………………………………..

Bilder från vardagen på Bergsgården finns att se på Urbans Instagram-konto: https://www.instagram.com/urbanbolin/

Texten publicerades första gången i Insikten 1 2022.