Julafton har gått över till juldag. I ett rum på ett korttidsboende i Falköping ligger 95-åriga Anna Maria Öhrnell. Kroppen är trött och livets låga är på väg att slockna. Hon är inte ensam. Vid hennes säng sitter en ung kvinnlig sjuksköterska och håller hennes hand. Från sköterskans mobiltelefon spelas psalmen ”Bred dina vida vingar”. Anna Maria somnar in lugnt, stilla och rofyllt. Ett älskat hjärta slutar slå.

Ett kulturellt liv

Jag, Lotta Kjerrman, är på väg för att möta syskonen Erling och Maria Öhrnell. Vi ska prata om deras mamma Anna Maria. Det har snart gått ett år sedan hon begravdes. Vi ska prata om livet, om förlusten och om saknaden. Jag är inte orolig men känner ändå en stor respekt inför samtalet. Att prata om döden är inget som tillhör min vardag. I dörren till Erlings hem möts jag av två leende ansikten och Toro, en vit vänlig engelsk bullterrier. Vi sätter oss runt bordet i vardagsrummet. Efter en kort stund konstaterar jag att döden i detta fall är både vacker och befriande att prata om.

Anna Maria föddes i Trävattna den 22 juli 1926. Hon utbildade sig till barnsjuksköterska på Ädla Höglunds förlossningshem i Göteborg och bosatte sig sedan i Falköping. Där träffade hon Gerhardt, gifte sig och fick två barn, Erling och Maria. Syskonen berättar om en speciell och annorlunda uppväxt. Föräldrarnas intresse för musik, konst och arkitektur speglades i både hem och leverne. Kompisarna hade det på ett annat sätt.

– Kyrkan var också ett naturligt inslag. Pappa jobbade extra som kantor i Floby pastorat och mamma var alltid med. De gjorde allt tillsammans! Jag minns när vi åkte på semestrar runt Vättern, då skulle pappa alltid stanna och spela orgel i kyrkan, känna på den. På den tiden var alla kyrkor öppna så det var bara att gå in. Som tonåring tyckte jag att det var jättetråkigt, erkänner Maria.

Anna Maria var med och byggde upp ett eftermiddagshem, numera fritids, i Falköping och här jobbade hon fram till sin pension. När hon somnade in hade hon levt som änka i närmare 40 år.

– Vår mamma var en väldigt aktiv människa under sitt liv. Hon var stark, backade inte för någonting. Hennes liv var på många sätt som hennes död, hon var väldigt förankrad och försonad med det, berättar Erling.

Den sista tiden

Det är en morgon i mitten på december 2021. Anna Maria ligger till sängs när hemtjänsten kommer till hennes lägenhet i centrala Falköping. Hon är slö, inte sitt vanliga jag, och personalen bestämmer sig för att tillkalla ambulans då de inte får upp henne. Läkarna hittar inga fel och hon slussas vidare till ett korttidsboende för observation. Tanken är att hon ska hem igen men det blir inte så. Någon vecka innan jul blir hon sämre och skrivs in på KSS.

– Dagen innan julafton var jag och hälsade på. Hon ville veta vilka som kom hem till jul. Var alla barn och barnbarn befann sig. Det var viktigt för henne. När hon fått veta var hon nöjd, berättar Maria.

På julafton åker två av Marias pojkar och hälsar på och de förstår att mormor inte mår bra. Hon sitter mestadels tyst och vill inte äta. Senare på kvällen ringer en sköterska till Maria och säger att det är bäst att komma in, att det nog är slut snart. Maria och hennes svärdotter Sofia åker dit.

– Vi satt och spelade hennes älsklingssånger på telefonen och Sofia smörjde hennes händer med en handkräm som hon gett Anna Maria i julklapp, säger Maria.

Det händer inget och vid 23-tiden tar de ett beslut om att åka hem. Vid 02.10 ringer sköterskan igen och säger att Anna Maria är döende. När Maria och Sofia anländer har hon precis avlidit, med personal vid sin sida. De får sitta ner i dagrummet och blir serverade kaffe och smörgås medan personalen gör henne i ordning.

– Jag tror att hon passade på att dö när vi inte var där, säger Maria och ler.

– Vilken personal! De var så måna om oss, och om mamma. De hade gjort henne så fin. Tagit på henne en

blus och lagt en ros i handen. Hon såg så förnöjd ut. Jag tror att hon passade på att dö när vi inte var där, säger Maria och ler.

Avskedet

På juldagen samlades alla släktingar, som kommit hem för att fira jul, i Marias kök. De pratar om vad som hänt, stämmer av datum för begravning och gör upp en punktlista på alla praktiska saker som behöver göras. Redan samma kväll kontaktar de Falköpings begravningsbyrå och stämmer träff under mellandagarna.

– De var fantastiska! De lyssnade in vad vi ville ha och följde vår vilja helt enkelt, säger Erling.

– Prästen kom senare hem till oss för ett samtal. Det var viktigt för oss att det han skulle säga i kyrkan passade med vår mamma. Jag kände direkt att det klickade. Han gjorde ett sådant fantastiskt tal och var så närvarande. Det blev så bra! fyller Maria i.

Anna Maria hade många sparade tidningsurklipp i sitt hem. Ett av dessa, dikten ”Önskan” av Karin Boye, sattes in i dödsannonsen.

– Vi ville ha en dikt av en poet, en stor författare, där man kunde känna att dikten är både tänkt och känd. När vi var och röjde i mammas lägenhet drog jag ut en bok i bokhyllan, slog upp en sida, och där låg den, berättar Erling.

Anna Maria hade uttryckt en tydlig önskan om en urnbegravning och så blev det. På programkortets framsida i kyrkan fanns ett tecknat porträtt av Anna Maria. Det var hämtat från en bok om Västergötland i ett kapitel som handlade om hennes föräldrahem. Ceremonin avslutades med ett farväl vid graven.

Livet, ett ständigt kretslopp

Erling och Maria känner en stor tacksamhet över livet och delar samma uppfattning om liv och död. De menar att den mängd energi som finns på jorden är konstant, att den inte kan förstöras, bara omvandlas. Och i det ligger det eviga livet. Det är ett ständigt kretslopp.

– Det är fint att mamma och pappa ligger i jorden intill varandra. Jag tror att mamma längtade till det. Jag känner inte att jag behöver skapa en bild av att de är någon annanstans. Men jag är lite kluven för samtidigt ber jag ju till Gud när det är jobbigt, säger Maria.

– Jag känner en djup samhörighet med skapelsen. När jag går ut på mina skogspromenader med Toro, då känner jag att jag går mitt i livet. Allt som finns där innehåller liv. Att gå i det som håller på att födas eller dö, det är rikt. Med hösten skiftningar blir det så tydligt, förklarar Erling.

Anna Maria förblev frisk och klar men kroppen gav sakta vika med stigande ålder. Livet hade sin gång och döden kom naturligt. Av den anledningen känner både Erling och Maria att det inte finns så mycket att bearbeta kring hennes bortgång men självklart finns där ett tomrum.

– Mamma brukade alltid ringa några gånger i veckan och höra hur det var med mig och pojkarna. Ibland påminns jag om att hon aldrig kommer att ringa mer. Då känner jag en viss sorg, säger Erling.

Syskonen berättar att tanken på att de själva ska dö en gång är något som blivit mer påtaglig med åren.

– Jag tänker på döden varje dag. Det gäller att ha en viss disciplin och hushålla med tiden. Tiden är utmätt. Jag funderar på vad jag vill göra, och så gör jag det! säger Erling och Maria instämmer.

– Ibland påminns jag om att hon aldrig kommer att ringa mer. Då känner jag en viss sorg, säger Erling.

Som ett credo, och avslut på detta samtal, vill Erling uppmana oss alla att prata med varandra.

– Om vi börjar med det förutsättningslösa samtalet, bara ett prat, så blir det lättare att prata om svåra saker när man behöver det. Jag vet att många har svårt att prata om sig själva men att prata om livet kan vara ett bra sätt att närma sig döden, avslutar Erling.

……………..

Texten publicerades första gången i Insikten nummer 4 2022.