Det går fort mellan att vi firar de vise männens besök hos Jesus och att vi firar Jesus dop. Besöket av de vise männen skedde kanske 1 – 2 år efter att han fötts och Jesus dop sker vid 30 års ålder precis i starten av hans offentliga karriär. Detta är startpunkten för hans undervisning, hans underverk och hans försoningsverk på korset, död och uppståndelse från de döda. Det börjar, på riktigt, här.
Låt oss därför titta närmare på detta tillsammans och stanna upp inför Treenigheten, Jesus som både Gud och människa och slutligen dopet.
Treenigheten
Vi har här en av de tydligare bilderna i Nya Testamentet för Treenigheten. Vi hör Faderns röst från himlen, vi ser Anden svävande som duva ovanför Jesus och så har vi Sonen, Jesus, i vattnet. Alla tre personerna i Treenigheten är närvarande samtidigt.
Som kristen behöver man inte förstå hela Treenigheten, och det är tur, för det gör ingen. Men man måste inte ens vara expert på Treenigheten för att leva som kristen, man behöver förstå knappt någonting faktiskt. Det räcker med att tro på att Fadern och Sonen och Anden är en Gud, tillsammans. Man kan stanna där. Men det vill vi så klart inte göra, eftersom vi kan se lite längre.
Här är en bild av Treenigheten. (visa bild på Scutum Fide – trons sköld)
Det är lätt att uppfatta Gud som rätt statisk utifrån denna bild, och tanken på de tre personerna som inte är varandra men alla är Gud i ett enda gudomligt väsen.
Bland annat därför finns det ett teologiskt begrepp som har funnits med långt tillbaka i den kristna historien, för att att beskriva relationerna inom Treenigheten lite mer. Det begreppet är perichoresis, det är grekiska, peri som betyder runt, över, under och genom. Och chorein som betyder göra plats för, gå framåt, innehålla men som även ligger nära dans. Vi har det i vårt ord koreografi. Gud är en koreograf och en dansare.
För så skulle man kunna beskriva relationerna mellan de tre personerna i Treenigheten, Triskelion:
Detta är en bild av de tre personerna i Treenigheten i en dans tillsammans, i harmoni och perfekt relation. Det är, utan sammanblandas, med och närvarande i varandra. Därför kan vi som kristna verkligen tala om Gud som kärlek, för kärlek kräver en relation att man har någon att älska. Fadern älskar Sonen och Anden, som i sin tur älskar Fadern tillbaka och varandra. Kärlek är inget statiskt, utan uttrycks i relationen.
Konkret för oss som kristna så har vi den perfekta relationen inom Gud som vår förebild för våra relationer med varandra. Både inom äktenskapet, då vi får vara två distinkta personer som samtidigt delar allt och närvarande i och med varandra. Och den kärlek som finns i relationen kan liknas den Helige Ande. Med skillnaden att den Helige Ande är en person, vår kärlek mellan människor är ju inte det.
På samma sätt kan vi se Treenigheten som en förebild i våra relationer där vi befinner oss i grupper. En grupp är som minst en triad, tre personer. För det är den minsta gruppen där varje deltagare inte själv är med i alla relationer. Jag har en relation med var och en av de andra två, men de har också en egen relation som inte jag är med i. För en sådan grupp, med tre eller fler, krävs tillit. Och att bygga sådana grupper, i familjen, på arbetsplatsen, i skolan, i sporten och i kyrkan kräver tillit till de andra. Att de inte gaddar sig samman mot mig, att de inte talar skit om mig och så vidare. Och där spelar vårt eget agerande stor roll, så klart.
Dopet
Och här kommer vi in på frågan, varför döps Jesus?
Vissa tidiga kristna verkar, enligt vissa kommentarer jag läst, ha haft lite svårt för detta att Jesus döptes. Han var ju syndfri, varför skulle han då döpas. Och det är en av anledningarna till varför vissa kritiska bibelforskare håller denna berättelse för sann, eftersom den uppfyller pinsamhetskriteriet. Det hade varit smidigare om Jesus inte döpts, ut det hänseendet.
Svaret har flera dimensioner:
När Jesus döps så är det starten på hans offentliga ämbete. Och det finns flera Bibelställen som profeterar eller är parallela till detta.
Till exempel duvan som Noa skickade ut som kom tillbaka med olivkvisten, istället har vi nu den duva som pekar på vår befriare, vår fasta hopp.
Anden är även den som smörjer Jesus så han rätteligen kan kallas Kristus (den smorde) enligt Jes 61:1:
“Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade,”
Vi har även kopplingen till skapelseberättelsen:
– Anden svävar över vattnet.
– Gud Fadern säger
– Ordet verkar
– Nu är en ny skapelse på gång genom Jesus.
Och kopplingen till kallelsen:
– Mose kallades när Gud talade i den brinnande busken
– Jesus, precis som Mose, är en profet, men tillika Guds Son
– Gud säger, du är min Son, inte du har blivit min Son. Det är en bekräftelse på vad som redan är. Men här har vi kallelsen till uppdraget Jesus ska utföra.
Och slutligen Andens nedsänkande över Jesus är ett tecken på att Jesus är den lidande tjänaren, som Jesaja profeterar om i Jes 42:1, och som vi kan läsa mer om i Jes 53:4–10, skriven 500 år tidigare.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Jesus offer är vår skull och det är vad hans dop handlar om.
Vårt dop handlar om samma sak, hans offer för vår skull. Och genom dopet får vi ta del av hans död och uppståndelse. Det är därför dopet är så viktigt i det kristna livet, för det är genom dopet vi får del av det. Och det är därför han befaller oss att döpa och att bli döpta.
Och precis som Jesus döptes och där fick börja det uppdrag han var kallad till, så börjar vårt uppdrag som kristna i och med vårt dop. Att dela evangeliet, att förlåta som Jesus förlät, att älska som Jesus älskar, att dansa i relationer som Gud dansar. Vi får i alla fall öva på det.
Kommentera det här inlägget