Lyssna när Martina läser veckans inlägg
En stärkande måltid: Ögon som ser dig, en hand som sträcks ut och ord som bär tro.
Sedan sa han åt dem att ge flickan något att äta.
Markusevangeliet 5:43
I söndagens evangelietext kallar Jesus tillbaka en flicka från döden. Hon ligger död på sin bädd, runt omkring henne finns människor som gråter och är fyllda av förtvivlan, men Jesus går fram till henne och tilltalar flickan direkt. Han ber henne att resa sig upp, och hon lyssnar.
Jag funderar på vilket sätt hon var död på. Död i den bemärkelse att hennes hjärna oåterkalleligt upphört att fungera? Eller själsligt död efter att något inträffat som oåterkalleligt tagit hennes livslust ifrån henne? Det finns otaliga varianter av olycka som kan drabba en människa under hennes tid på denna jord. Sjukdomar som kommer likt en utdelning på ett lotteri man aldrig velat ta del av, ångesten över livets förutsättningar eller andra människors grymhet. Eller tystnaden från dem som ser det hemska som sker utan att ingripa. Ibland kan ensamheten och mörkret fullkomligt sluka en.
Det finns någonting i det där direkta tilltalet. Att bli sedd för den man är oavsett om man för tillfället befinner sig på den mörkaste av platser. Att någon ser att det där mörkret inte är ogenomträngligt. Att någon håller den tro man själv saknar; tron att man kommer att klara av att resa sig upp igen. Och så uppmaningen att ställa sig upp, samtidigt som denna någon står kvar för att se till att man inte tappar balansen.
Kroppen ska försiktigt ta sig ur den fosterställning man legat i för att göra sig så liten som möjligt. Ögonen ska med viss smärta öppnas igen. De darrande benen ska återfå sin balans och styrka för att kunna gå ut och möta livet igen. Det där livet, som är en blandning av fint och fult, mörker och ljus.
Det ska vi möta tillsammans, men först ska vi äta.
