Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Är vi vilse? Eller på väg? Har vi ens funderat på varför vi går?
I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den
1 Mos.28:12
”I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den”. Texten är hämtad ur söndagens gammaltestamentliga text. Varför går änglarna upp och ner? Strosar de lugnt upp och ner längs trappan som förbinder himlen och jorden? Tittar de upp och möter ansiktena på dem de möter? Stannar de till, och kanske slår sig ner tillsammans med någon bekant för att ta en kopp kaffe på ett av trappstegen? Njuter de av ljuset och utsikten? Andas de djupa andetag där de går?
Eller är det möjligen snabba fötter (eller vingslag beroende på hur man föreställer sig att änglar tar sig fram) som färdas upp och ner för den där trappan? Med hörlurar på, för att avskärma sig från det som sker runt omkring; för att det är för mycket att ta in, för mycket som de skulle behöva bry sig om ifall de såg sig omkring. Går de med huvudena böjda och ser genom filter för att deras värld ska vara vackrare, intressantare och mer uthärdlig att vara i? Går änglarna fram med raska steg som avslöjar en målmedvetenhet som gränsar till aggressivitet? Har de jobb att utföra, möten att vara på och prestationer att klara av? Ingen vågar kanske stanna dem på deras framfart och fråga om vägen;
– “Vart hittar jag himmelriket?”
Eller kan det vara så att änglarna går där på trappan, kanske de till och med går här med oss, en vanlig måndag i ett grått september? Redo att möta vår blick när vi tittar upp och tar bort hörlurarna. När vi vågar ställa de där frågorna som vi först inte ens visste att vi hade inom oss men som tagit sig uttryck i en form av molande värk?
– “Vart hittar jag himmelriket?”
Jag tänker på uttrycket som vi ibland kan ge varandra när vi varmt vill tacka för en omtanke någon har visat oss;
– “Tack så mycket, du är en ängel!”.
Jag funderar på vilken typ av ängel jag skulle vilja vara för någon, vad jag skulle önska att de syftade på när de tackade mig för omtanken? För en fin stund tillsammans där jag kanske bjöd på en fika? För att jag pressade in ytterligare en arbetsuppgift under min dag för att ställa upp för arbetslaget? Eller för att jag stod kvar och mötte någons blick och lät denna prata om det där man inte får prata om; livsledan mitt i den idylliska “volvo-villa-vovve”-tillvaron eller sorgen som river sönder själen och hur självmedicineringen i glas på fot inte längre fungerar?
Oavsett om tron på en trappa mellan himmelen och jorden, eller änglar i Converse eller med snövita vingar kan ifrågasättas så vill jag ändå tro, nej jag behöver tro, att svaret på vart jag kan hitta himmelriket är i mötet med andra människor. Jag behöver tro att jag inte är ensam och att det vi kan dela är större än vad vi kan förstå. Jag vill tro att svaret på frågan vart jag kan hitta himmelriket är så enkelt som;
“Här”.
