Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Livet gör fruktansvärt ont ibland. Hade det inte varit bättre att förblivit oskadd? Ja. Kanske. Utan sår kan en inte uppleva läkningens kraft. Och är inte läkningen vi kan ge varandra och oss själva ett sant mirakel?
Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer
Psaltaren, Psalm 65:11
Tack för orden som kom till mig i en tid då mörkret gjorde det svårt att andas.
Tack för uppmaningen att det inte fanns något annat alternativ än att fortsätta framåt.
Tack för en vän på varje sida när sorgen välde fram.
Tack för stilla pianomusik till ord om hopp och liv.
Tack för kvällspaddling på havet med sånger om idioter och skatter av guld.
Tack för att få föras till musiken och låta dansen bli ett uttryck för det som finns inombords.
Tack för en sittplats och möjligheten att se på det som blivit.
Tack för uppmuntran om att skriva.
Tack för dikterna som fångar upp även mig.
Tack för medvandrarna längs denna väg som kallas livet.
Tack för bönerna som burit i det tysta.
Tack för orden och händerna med läkande kraft.
Tack för tårarna.
Tack för skratten.
Tack för modet.
Tack för livet.