Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Vad innebär det att befinna sig i öknen? Är det ett straff, en möjlighet eller rent utav en gåva?
Gud ger de ensamma ett hem
Psaltaren Psalm 68
och de fångna frihet och lycka,
men upprorsmännen får bo i öknen
Jag har fått förklarat för mig att Bibeln inte är en bok utan i själva verket består av en mängd böcker. Det kan jag förstå. Jag har också fått förklarat för mig att Gud är kärlek och att ljuset är starkare än mörkret. Det vill jag tro på.
Men att vissa människor får omfamnas av Gud samtidigt som andra lämnas utanför på grund av att de gjort fel? Det låter inte som en Gud jag vill tro på. Är det inte mänskligt att fela? Och får vi inte vara som vi är, med allt vad det innebär och ändå ta emot förlåtelse?
Så jag funderar vidare på vad detta med att bli kvar i öknen innebär. Är det ett evighetsstraff utan möjlighet till prövning? Eller är det på obestämd tid? Kanske ökenvistelsen kan ses som en möjlighet; en möjlighet att tänka över vart man är, hur man hamnade där och vilken riktning man vill gå nu. Kan det kanske vara så att öken är ett gåva från Gud, ett omtänksamt erbjudande; “Bli kvar här så länge du behöver. Du är välkommen till mig när du vill, om du vill”.
Det tänker jag är viktigt, valmöjligheten. Jag har nämligen svårt att tro att det passar alla människor att ha en relation till Gud. Jag tror att somliga inte vill känna vid sin andlighet överhuvudtaget och det är ett val som jag tycker att man ska ha respekt för. Du är du. Jag är jag. Vi får välja. Öknen är inte ett sämre val. Det är ett val. Punkt.
Ja, så vill jag nog se på det, så vill jag tro att det är. Öknen är inget straff, utan en möjlighet att få stanna upp och reflektera och sedan välja väg framåt när vi vill. Om vi vill kan vi bygga på relationen till Gud, och då får vi göra det av egen fri vilja. Inga krav. Inget tvång. Fri vilja.
Och om jag är extra hoppfull tror jag att det inte heller finns någon deadline som vi ska passa. Erbjudandet att få börja bygga på relationen till Gud har inte ett slut datum. Vi är fria att riva ner hur relationen har sett ut tidigare för att bygga upp den på nytt. Eller så kanske vi bara vill bygga vidare på det goda som redan finns.
Kanske det är så att oavsett vilka vägar vi färdas på i detta liv eller platser vi stannar till på under färden är Gud ständigt närvarande och redo för oss när vi är det. Om vi blir det. Och även om vi aldrig blir redo, även om vi aldrig väljer ett “tillsammans” med Gud, hoppas jag att Gud redan valt oss allihopa och står fast vid det.
En Gud som står fast vid oss.
