Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Den Goda Viljan är den som vill få mig att sätta mig ner och verkligen lyssna. Verkligen titta mig omkring.
Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har.
Andra korinthierbrevet kapitel 8
Hur många gånger under en vecka sätter vi oss ner och ser på allt det vi har? Hur många gånger väljer vi att släppa blicken från skärmarna för att se oss om? För att se på varandra?
Hur många gånger under en vecka sätter vi oss ner och stänger ögonen för att blicka inåt? Hur självklart känns det för oss att se på allt det vi har inom oss? På allt det där som gör oss till den unika varelse vi är?
Jag upplever att det inte alltid är så lätt att se mig omkring i mitt liv och se på allt det jag har. Jag kan längta efter mer. Efter större. Efter annat. Jag kan ibland tänka att livet vore enklare, finare och helt enkelt trevligare om X, Y och kanske även Z kunde förändras. Ofta inbegriper denna förändring införskaffandet av någon materiell sak, och ungefär strax efter att den tanken har passerat mitt inre får jag en obehaglig smak i munnen; en smak av konsumtionssamhälle kryddat med privilegierad västerlänning. Mycket vill ha mer och ibland skäms jag verkligen över hur ytlig och egocentrisk jag kan vara.
Andra gånger kan jag känna mig helt nöjd med det som är. Jag kan sitta ner på kvällen och se mig omkring på det som är mitt liv och känna att det inte finns en cell i min kropp som har något behov av att tapetsera om, klicka hem en ny garderob med kläder eller införskaffa enhetliga bestick. Livet är tillräckligt som det är och med det jag har.
Men någon dag senare när vännerna kommer på besök och det är dags att duka bordet kan jag höra en liten röst inom mig som ifrågasätter hur länge jag ska fortsätta ha gafflar som inte matchar knivarna.
Och sen var det ju det här med att blicka inåt, och se på allt det där som är jag. Det är oerhört lätt och så oerhört svårt. Att se sidorna av mig som jag helst skulle vilja vara utan sker utan vidare, utan ansträngning alls. Jag behöver bara kasta en blick inåt och så finns de där; plikttroget uppradade och lätta att identifiera.
Där finner jag Egocentrismen och Cynismen. Där står Otillräckligheten hållande sin piska för att försäkra sig om att ingen ska slappna av, och där finns också Orden som aldrig sas och Handlingarna som borde ha avståtts ifrån. Avskyn, Hämnden och Rädslan finns också där, och Offerkoftan lockar med sitt omhuldande mjuka garn.
Men om jag orkar hålla kvar blicken inåt, och se bortom denna rad så kan jag ana någonting lite längre in. Det är där jag finner de andra; de sitter tillsammans och gör inte mycket väsen av sig, men de finns där likväl, så självklara i sin natur.
Där sitter Sårbarheten och talar med Kämpaglöden. Medmänskligheten utstrålar värme. Och Kärleken, Hoppet och Framtidstron skrattar tillsammans så att det klingar.
Och Den Goda Viljan finns där. Det är den som vill bjuda in alla de andra, de där som står uppradade där borta, till att komma och delta i gemenskapen. Den Goda Viljan vill inte att det ska finnas en separation mellan bra och dåligt, utan önskar att göra gott med det som är, med det som varit och det som finns. Den Goda Viljan förstår att alla delar har någonting viktigt att berätta och lära ut. Den vill att jag ska sätt mig ner och verkligen lyssna. Verkligen titta mig omkring. För att sakta börja förstå att allt det jag är och inte är, och allt det jag har är värdefullt som det är.
Jag är välkommen i befintligt skick. Det är du också.
Det är vi alla.
