Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Tro inte för en sekund att jag finner något trösterikt i orden om att de som har det bra nu, de som inte hungrar och gråter, kommer att få sin beskärda del av lidandet.
“Saliga ni som gråter nu,
Lukasevangeliet kapitel 6
ni skall få skratta.”
Och det är här någonstans som jag sätter armarna i kors över bröstet, spänner käkarna och säger en mening inbegripande en svordom, genomsyrad av starkt ifrågasättande.
Hela evangelietexten denna dag gör att det börjar sjuda inom mig av ilska. Jag önskar ingen människa att behöva höra ett enda välformulerat ord till som inte gör någon som helst skillnad här och nu.
Säg inte till mamman som inte kan ordna mat till sina barn att hon är salig och kommer att få ge mat till sina barn, men att hon bara behöver vänta, till sen.
Säg inte till mannen som flytt sitt land på grund av förföljelse att han är salig och kommer att få frid, men att han får ge sig till tåls, till sen.
Säg inte till mig att tårarna som fälls över alla de orättvisor, hat och smärta som vi människor åsamkar varandra gör oss saliga, och att tårarna kommer torkas samtidigt som vi blir omsluta i gränslös kärlek och trygghet, om vi bara väntar en stund. Till sen.
Tro inte för en sekund att jag finner något trösterikt i orden om att de som har det bra nu, de som inte hungrar och gråter, kommer att få sin beskärda del av lidandet. Att när vi väntat klart, när vi kommit till punkten “sen” så kommer de att stå där och inse att priset för ett lyckligt och ett gott liv på jorden är en evighet av olycka i himlen.
Vänta. Stå ut. Ställ inte till besvär. Försök inte förändra ditt liv, din situation eller ditt samhälle. Låt de som sitter på makten sitta kvar. Låt de som har all världens rikedomar fortsätta att spendera dem på illusioner om lycka och på bekostnad av vår planet. Var snäll. Var duktig. Så kommer allt bli bra ska du se, lilla gumman.
Det är ingen som kallar mig lilla gumman. Jag kan ge mat till mina barn, och jag har inte behövt fly mitt land. Förmodligen räknas jag in i den grupp som ska få lida sen, om vi ser till hur gott liv jag lever i jämförelse med många andra på denna jord. Och jag kan höra en röst inom mig som uppmanar mig; “Gör någonting!”, “Förändra världen!”, “Hjälp dem som gråter och hungrar!”.
Men, jag orkar inte. Energin räcker inte till. Jag jagar tid, kryssar “att göra listor” och försöker ta hand om mig själv och de mina. Och ibland gråter jag för att inte drunkna i känslohavet av misslyckande.
Vänta. Stå ut. Var duktig.
Hur skulle det bli om jag skulle ge mat till mina barn, och vara så pass närvarande att jag ärligt kan glädjas över att vi får äta tillsammans? Istället för att spendera mer tankekraft och energi över att inombords våndas över att ingenting är lagat från grunden och det enda gröna i närheten av tallriken står i krukorna på fönsterbänken?
Hur skulle det bli om jag skulle sluta jaga tid för visa mig duktigt för… ja, vem då? Vad skulle ske med mig om jag istället skulle vandra med båda fötterna på denna jord? Då kanske jag skulle inse att skorna jag har på fötterna håller mig varm och torr och kläderna jag har på kroppen faktiskt inte har något “bäst före datum” stämplat bredvid tvättråden.
Om jag insåg att jagandet efter titlarna och andra människors godkännande av mig lovar falskt, att det inte finns någon lycka att hämta där. Då kanske jag skulle förstå att mitt värde som människa är en naturlig del av mig och ingenting som kan förtjänas eller förloras.
Och kanske jag då också skulle våga andas i en lugnare takt och orka läsa en bibeltext några vändor till och fundera över en alternativ tolkning till min första. Kanske jag då skulle kunna finna tröst i orden, för att faktiskt orka höja min röst mot alla dem som utövar makt och manipulation med sina ord och handlingar. Då skulle jag kanske använda orden “Nej” och “Stopp” oftare.
Om jag skulle göra annorlunda i mitt nu, skulle jag kanske kunna göra något mer för vårt gemensamma “sen” här på jorden.
