Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Kanske den inte är starkare än en viskning i en höststorm, men kanske kan en tro på Gud och på en mening med detta liv, hjälpa oss att ta ut en livsriktning?
Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande
Lukasevangeliet kapitel 20
Andetag. Hjärtats slag. Signaler som skickas i den magnifika konstruktion som är vår hjärna. Men visst är det en skillnad på att vara vid liv och att leva?
I en bok av en briljant, vid liv, och samtidigt levande kvinna läste jag denna fråga:
“What are you going to do with your one precious life?”
Jag tror att det är detta liv som gäller. Att det inte kommer någon andra chans. Ibland kan jag hoppas på “någon form av fortsättning” efter döden, men om det finns en sådan tror jag ändå inte att jag kommer mötas av en silverbricka med uppradade “andra chanser”. Det är nu eller aldrig, i alla fall i detta format.
Väggdekorationer, på tröjor och koppar; otaliga är de produkter som jag sett genom åren som sprider uppmaningen “Fånga dagen”. Och många gånger har jag hört och läst om vikten att öva oss i allt från andningsövningar till kroppsscanning för att bli mer närvarande i våra liv. Vi ska skriva i vår tacksamhetsbok, be och meditera. Det finns kurser att ta, retreater att åka på och föreläsningar att lyssna till. Ta tillvara på din dag! Maximera dina relationer! Skynda att stanna upp! Annars missar du att leva!
Perfekt, ännu en sak att stressa över. Suck.
Även om man kan bli alldeles matt över alla budskap om att ta tillvara på livet vet vi ju att det stämmer; ingen av oss är garanterade en morgondag. Livet kan förändras i ett ögonblick och den kontroll vi tror att vi besitter är i själva verket ingenting annat än luftslott.
Livet är i ständig förändring och i denna förändring ingår förluster och vinster. Vi förlorar någon eller något vi inte trodde att vi kunde leva utan, för att i skuggan av detta vinna någonting som kom att förändra oss för resten av våra liv.
Oavsett om det var döden eller livet som skilde oss åt kommer vi få leva med det som varit och det som blev. Vi kanske alltid kommer att få bära sorgen inom oss. Eller så kanske vi för första gången på länge upplever att luften känns lättare att andas? Kanske det kommer att vara en kombination av sorg och lättnad som blir det som återstår när allt är sagt och gjort?
En annan kvinna, även hon vid liv och oerhört levande, har sagt att det viktigaste för henne vid slutet av hennes liv kommer vara om hon bidrog mer än gjorde skada under sin tid här på jorden. Jag upplever det som otroligt klokt, inte bara för att man tar ut en riktning för sitt liv utan också för att man är ödmjuk inför att man också under sin livstid kommer att göra fel. Vi kommer att orsaka skada; mot oss själv, andra och mot vår värld. Men om vi kan bidra mer till det goda; för oss själva, för andra och för vår värld så är det bra nog. Det är Tillräckligt.
Kanske den inte är starkare än en viskning i en höststorm, men kanske kan en tro på Gud och på en mening med detta liv, hjälpa oss att ta ut en livsriktning? Vi kanske vacklar fram och tillbaka, men kanske en tro på något högre än oss själva, i vilken form den än må vara, är det som vi behöver? Vi kanske behöver en riktning för att kunna göra mer gott än ont under den tid vi är här? Då är det väl egentligen inte så relevant om det vi tror på är sant eller ej? Det kommer ju ändå visa sig till slut. Men tiden vi har här är verklig. Den är nu. Låt oss inte skynda, utan låt oss ta den tid vi behöver, och låt oss göra på det sätt som passar oss; men låt oss ta ut en riktning.
Så, vad ska du göra med ditt enda värdefulla liv?
