Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Det där man en gång sa att man ville göra och som man sen började sträva efter. Drömmarna som man lovade sig att möta och inte längre vänta på. Det sas en vanlig dag. Kanske var det en tisdag efter lunch?
Vad gick ni då ut för att se?
Matteusevangeliet kapitel 11
Ingen dag är den andra lik. Men kvällens timmar på söndagen kan föra med sig en bävan välkänd sen förut. Och torsdagens dygn kan på något vis sträcka ut sig lika lång som oändligheten. Med samma självklarhet som eftermiddagens timmar på fredagen för med sig en naturlig lättnad i stegen.
Ingen dag är den andra lik. Men det är måndag igen och tankarna om att det aldrig kommer en annan tid i livet gör mig sällskap. Likt gamla bekanta slår de sig ner, och vi samtalar som vi gjort många gånger tidigare om det gamla vanliga. Väder och vind, och misstron kring att man kommer lyckas med det som man en gång föresatt sig och få uppleva det där som man så länge drömt om.
Just ja. Det där man en gång sa att man ville göra och som man sen började sträva efter. Drömmarna som man lovade sig att möta och inte längre vänta på. Det sas en vanlig dag. Kanske var det en tisdag efter lunch? Men den dagen var inte lik denna dag.
Då var det mycket som inte fanns, knappt i ens egen tankevärld. Bostaden med plats för kroppen, hjärtat och själen. Relationen man djup inom sig hade en visshet om att den fanns, men inte kunde förstå vart den gömde sig. Färdigheterna som inte stod på något CV. Erfarenheterna som väntade på att levas. Resan inåt som ännu inte påbörjats.
Måndagen är därför inte enbart en måndag i raden av så många andra före den. För det som inte fanns då finns i detta nu. Och det som inte finns idag kommer att finnas en annan dag. Eller så kommer något nytt att visa sig, något som inte ens går att föreställa sig i detta nu.
Misstron har inte samma färg som den hade då. Den kanske har försvunnit helt eller så har den skiftat nyans? Då trodde du kanske att du aldrig skulle vara här? Nu tror du kanske att du aldrig kommer kunna förflytta detta här till där?
Ingen dag är den andra lik. Och jag minns en tid när kvällarna övergick i nätter fyllda av sorg och rädsla över vad som hänt och hur allt skulle bli. Jag minns människorna som gick bredvid och bar upp. Och jag minns att jag letade efter svar och lösningar med ljus och lykta i vad som stundtals upplevdes som ett ogenomträngligt snårigt träsk med vassa taggar som rev upp blodiga sår.
Men så, en dag i juletider, finner jag mig själv sittande vid bordet i ett hem som på något vis blivit mitt. Skrivande julkort med hälsningar till fantastiskt fina människor. Somliga minns jag knappt när vi utbytt ett ord senast, men minnet av dagar vi spenderat tillsammans gör mig varm av glädje. Andra kommer jag vara förevigt tacksam för att våra vägar korsats. Ni, mina stora inspirationskällor och ljusbärare. Jag hoppas kunna föra det ni givit mig vidare till någon annan, och i så fall kommer jag ha gjort något stort med min tid här på jorden.
Och jag gör i ordning en hälsning till dem som jag hyser kärlek till, utan att de kanske egentligen vet om det. För att livet har en benägenhet att hålla oss sysselsatta där vi är och med det vi har närmast oss. Och många av mina kära får inget kort med posten detta år. Vi möts rätt ofta på dessa vanliga dagar och suckar över att helgen var för kort och undrar om vi kommer kunna sänka ner våra axlar någon dag.
Och när sista frimärket är på plats och jag släcker de tända ljusen så konstaterar jag att ingen dag är den andra lik. Det jag längtat efter är här och nu. Sorgen har fått en nyans som är vilsam för ögat. Erfarenheterna har format själen till något som den aldrig varit förut. Rädslor finns, men dem har ett annat uttryck nu.
Ingen dag är den andra lik. Och det är jag tacksam för. Men vetskapen om att nya dagar ska komma, med något jag inte kan förutse eller kontrollera gör att jag försiktigt formar en bön i mitt inre denna kväll:
Låt mig gå ut och se på mitt liv med hela dess innehåll.
Låt mig vara närvarande och låt mig njuta fullt ut. Och när det behövs; låt mig tröstas av insikten om att ingen dag är den andra lik.