Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Gå upp på ett högt berg
Jesaja kapitel 40
med ditt glädjebud, Sion,
ropa ut ditt glädjebud
med hög röst, Jerusalem.
Hur förstår världen att det du är uppfylld av är lycka? Hur gestaltar sig glädjen i ditt ansikte, din kropp och dina ord? Låter du skrattet klinga fram? Får tårarna av glädje rinna fritt på dina kinder? Möts du med dina nära i en famn av glädjetjut?
Denna vecka har vi haft årets kortaste dag. Vintersolståndet den 22 december, markerade den dag på året då solen stod som lägst på himlen på vår del av jordklotet.
Och mitt i denna mörka vintertid funderar jag på lyckan, på om vi någonsin gör en verklig ansats att kliva upp på det där höga berget för att ropa ut våra glädjebud.
Att hålla sig lågt nere och gå stadigt med båda fötterna på den platta marken är tryggare än att bestiga ett berg. Till och med en liten kulle kan innebära en större ansträngning, man kanske får skoskav eller stukar en fot på vägen? Och att stå däruppe kan faktiskt också innebära en risk; både mer blåst och utsatthet, tänk om någon ser mig? Nej, det är bättre att inte göra för stort väsen av sig. Vem tror jag att jag är som tar upp plats? Och tänk på alla dem som inte har någon lycka att ropa ut, vad ska de tycka om jag kliver upp och ropar med hög röst? Nej fy, självgod egoist är ingenting att eftersträva.
Så vi drar jackans huva tätare kring ansiktet för att där innanför halsdukens alla varv le ett stort leende. I de ständiga följeslagarna i öronen lyssnar vi på vår gladaste favoritmusik och tänker på det där fantastiska vi bär inom oss. Kanske vi låter fingrarna frysa en stund när vi utan att stanna upp våra fötter messar vännen eller mamma. Många glada emojis. Utropstecken. Lycka i text.
Men när vi passerar varandra på stadens gator kan ingen urskilja vem av oss som bär på glädjerop, nedtyngs av sorg eller upplever att dagarna bär smak av mellanmjölk.
Och jag hör en fråga formuleras i mitt inre:
Tillåter du dig att vara i denna värld med hela ditt jag?