Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Men ängeln sade till dem: Var inte rädda.
Lukasevangeliet kapitel 2
Jag har hört någon säga att uppmaningen “Var inte rädda” återkommer i Bibeln över 300 gånger. Huruvida det är sant eller ej överlåter jag att ta reda på till den som känner sig manad.
Men det får mig att fundera kring det universella beträffande oro och rädsla. Är det i mig, precis som i dig, två känslor som är naturligt sammanvävda i vår kropp och själ? Precis som livslusten och kärleken som finns inom oss så kanske oron och rädslan har sina naturliga platser? Är det enbart en illusion att vi kan förbättra oss till att bli mindre rädda och istället starkare, tåligare och stabila? Är det så att inga böcker, andliga ledare, yogaställningar eller meditationstimmar i världen kan ta bort den oro och rädsla vi djupast sett bär på?
Jag anser att vi människor är otroligt uppfinningsrika varelser. Och jag har också sällat mig till dem som dövar bort delar av mig själv med ting och aktiviteter för att slippa kännas vid det som finns i mitt inre och som kan ta sig fysiska uttryck. Problemet är att ingenting varar för evigt, inte heller bedövningen. Känseln återkommer efter en tid (och tur är det); jag är tacksam över att vara vid liv och att leva.
Ja, vad ska vi göra då, med våra enda värdefulla liv, när vi ibland inte vet hur vi ska mäkta med alla dessa känslor som kan väcka oss i vargtimmen och få oss att tro att marken under oss kommer att rämna?
Jag vet inte.
Men kanske vi kan upprepa orden inom oss själva och till varandra, om och om igen. Tills vi kommer upp i hundratals gånger. Och så fortsätter vi hundra gånger till om det så behövs.
Och kanske vi inte ska göra det med tanken om att bli förevigt fria från oro och rädsla. Men kanske med förhoppningen om att kunna sprida tröst. Till oss själva. Till varandra. Och sen kanske vi kan se klarare vart vi bör gå härnäst och ta det där nästa, modiga steget framåt. Kanske.
Var inte rädda.
Var inte rädd.