Lyssna när Martina läser veckans inlägg
År efter år fortsätter vi. I stort sett som vi gjort alla år förut. December kommer och vi suckar och tar fram tomtar och julstjärnor. Hur många gånger under denna månad har vi satt oss ner och tagit sucken av trötthet på allvar och funderat på hur vi faktiskt vill tillbringa de annalkande dagarna av ledighet? Jag önskar att jag hade gjort det. Och det är inte första året jag önskar det heller måste jag tyvärr erkänna.
Var min klippa dit jag kan fly,
Psaltaren psalm 71
borgen där jag finner räddning.
Inför årets julhelg lyssnade jag på ett podavsnitt där samtalet handlade om hur vi går in i våra gamla roller när vi samlas med familj och vänner från förr.
Föräldrar behandlar sina vuxna barn som yngre än vad de är. Syskonen radar upp sig och intar sin plats i syskonskaran och börjar agera enligt roll. Och allt detta sker utan att vi egentligen är särskilt medvetna om det.
Storebror vet bäst och är inte sen med att självsäkert basunera ut hur saker och ting ligger till. Lillasyster blir hjälplös och förväntar sig att bli bortskämd a lá prinsessan på ärten. Mellanbrorsan börjar underhålla hela släkten med sina skämt och tokigheter då han alltid varit clownen i sällskapet. Att han just denna jul lider av depression och börjat självmedicinera, eller att storebror egentligen är gråtfärdig då den nya rollen på arbetet tar all hans energi samtidigt som oron för tonåringen som blivit en hemmasittare är stor är det ingen som tar hänsyn till (eller får veta för den delen).
Rollerna från skoltiden återupplivas också när tidigare vänner och bekanta ses på sena hemvändarkvällar. De coola är coolast igen trots att begreppet i sig inte betyder någonting alls. Och de som gått vidare med sina liv och skapat sig en tillvaro de trivs med förstår inte varför handsvetten bryter igenom bara för att de ska återse sina gamla klasskamrater.
Vi fick uppleva ännu en december. Den kom med glögg, skumtomtar, lucia och julhelg. Inplanerade resor. Tid med familjen. Släkter som äntligen skulle återses. Barn som fått uppleva julens magi med nissar som busat varje morgon fram till jul. Klappar under gran av mjuk och hård sort. Gemenskap, glädje och värme. Och allt detta omslaget i ett rött skimrande ljus med ett band av förväntningar runt om.
Och samtidigt som vi hoppas på att få ringa in och spela färgfemman tar vi en knäck och nynnar ”It’s the most wonderful time of the year”.
Nja, jag vet inte.
Jag tror att vi tappat bort något viktigt. Vad är poängen med att försöka skapa magiska, mysiga jular för barnen när vi upplever att rollen som busig nisse mer känns som ett oavlönat deltidsjobb än någonting som ger oss julstämning? Ett deltidsjobb som förövrigt verkar öka i arbetsbörda varje år allt eftersom rykten sprids i klassrummen och bilder publiceras för världens beskådan om vad nissen i huset bredvid har ordnat för kreativa, fantasifulla bus.
Och varför ska vi träffa släkt som vi under årets övriga 363 dagar inte har någonting med att göra? Jag tillhör den grupp som anser att ett torrt sms som gratulerar på födelsedagen eller önskar glad midsommar inte är något som definierar en relation. Eller att en syrlig kommentar inte är något som man ska behöva acceptera oavsett vilken historia eller genetik man än må dela.
Jag inser att många av oss längtar efter att träffas, och att julen och sommarens ledigheter ger oss den möjligheten då geografiska avstånd eller i övrigt inkompatibla livspussel försvårar för oss under övriga tider på året. Men, jag tror att många med mig också kommer på sig själva att göra saker och ting för att det är någonting som vi “borde” och som andra förväntar sig av oss.
Hur många gånger under december har vi satt oss ner och tagit sucken av trötthet på allvar och funderat på hur vi faktiskt vill tillbringa de annalkande dagarna av ledighet? Jag önskar att jag hade gjort det. Och det är inte första året jag önskar det heller måste jag tyvärr erkänna.
År efter år fortsätter vi. I stort sett som vi gjort alla år förut. December kommer och vi suckar och tar fram tomtar och julstjärnor. Men jag tror att vi inte enbart fortsätter för att vi känner att vi måste. Jag tror att många av oss fortsätter på samma vis år efter år för att vi så gärna önskar och vill att julens dagar ska vara så där magiska som vi fått berättat för oss. Som vi vill att det ska vara under julen.
Jag tror att vi längtar efter att äntligen få känna allt det där vi behöver. Få komma till en plats där det finns utrymme för hela vårt jag, tid för återhämtning, många skratt och kärlek i många former. En borg som vi kan fly till efter ett år av utmaningar, möda och besvär. Jag tror att behovet vi känner är verkligt och stort, att vi vet vart vi vill men inte hur vi ska ta oss dit. Vägbeskrivningen har vi tappat bort; det kanske gick av bara farten efter att vi sprungit på i det här tempot så länge?
Ett nytt år står för dörren. 2024 kommer bli det mest magiska året hittills. Eller inte. Det kanske bara blir ännu ett år i raden av många andra som kommer för att sedan gå utan att lämna avtryck eller intryck. Eller så kanske det här året kommer vara det svåraste hittills. Ingen av oss vet. Vi får se.
Men en önskan jag har denna sista dag på året, och särskilt efter denna julmånad, är att jag ska ha modet att sucka djupt, sätta mig ner och vara ärligare än någonsin tidigare om vad jag faktiskt vill fylla mitt liv med. Kanske vägbeskrivningen inte är borttappad utan enbart bortglömd?
Jag vill vara modig och våga ta hand om mig själv. Jag vill ge mig själv kärlek genom att omge mig med kärlek. Jag vill värna de personer som vill vara en borg för mig, och jag vill vara en byggsten i en borg för dem.