-
Om att släppa händerna från höfterna och ansvaret från axlarna
Jag skulle vilja ge min inre livscoach sparken. Säga åt henne att hon är underkvalificerad för arbetet och dessutom alldeles för ung för att arbeta.
-
Så, vad ska du göra med ditt enda värdefulla liv?
Kanske den inte är starkare än en viskning i en höststorm, men kanske kan en tro på Gud och på en mening med detta liv, hjälpa oss att ta ut en livsriktning?
-
Lilla gumman, var tålmodig och vänta. Så ska allt bli bra ska du se.
Tro inte för en sekund att jag finner något trösterikt i orden om att de som har det bra nu, de som inte hungrar och gråter, kommer att få sin beskärda del av lidandet.
-
Behöver gafflarna matcha knivarna?
Den Goda Viljan är den som vill få mig att sätta mig ner och verkligen lyssna. Verkligen titta mig omkring.
-
Jag vill inte tro på en Gud som lämnar vissa utanför
Vad innebär det att befinna sig i öknen? Är det ett straff, en möjlighet eller rent utav en gåva?
-
Kyrkbänken: en plats för tvivel och övning
Det är inte bara Gud jag tvivlar på ibland. Jag tvivlar även på mig själv. Då är det fint att någon annan kan få tro i mitt ställe, samtidigt som jag övar mig.
-
Tack för sår och mirakel.
Livet gör fruktansvärt ont ibland. Hade det inte varit bättre att förblivit oskadd? Ja. Kanske. Utan sår kan en inte uppleva läkningens kraft. Och är inte läkningen vi kan ge varandra och oss själva ett sant mirakel?
-
Vem vet vägen till himmelriket?
Är vi vilse? Eller på väg? Har vi ens funderat på varför vi går?
-
Liv och död, men först ska vi äta.
En stärkande måltid: Ögon som ser dig, en hand som sträcks ut och ord som bär tro.