Lyssna när Martina läser upp veckans inlägg
Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Fjärde Moseboken kapitel 6
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.
Ibland sällar jag mig till de rösterna som säger att jag är naiv som vill tro på en högre kraft. Jag kan tänka att jag inte har vuxit upp, utan har fastnat i ett omoget förhållningssätt till vad det innebär att leva och vara människa. Det är enbart barn som tror på saker som inte går att se eller analysera med vetenskapliga metoder och modeller. Och hur kan jag ens vilja tro på en Gud som jag inte kan se när nyheternas rapporteringar lämnar bilder på näthinnan som vittnar om en värld jag inte vill vara en del av?
För många år sedan, i den skogsby som var mitt första hem, kunde jag gå omkring ute på gården och de omkringliggande ängarna för att plocka blommor under sommarmånaderna. Och jag minns att jag där mellan smörblommor och hundkex hade en förnimmelse om att livet var enormt mycket större än det jag kunde se. Att vinden som smekte fram över ängens gräs och blommor viskade om något större än jag kunde förstå.
Jag minns att jag under norrskenskimmrande vinterkvällar kunde stanna till för att blicka upp mot skyn när jag tog mig från bilen in i husets värme. Jag stod där och tittade upp på färgspelet som uppträdde för ingen särskild men ändå för oss alla. Jag blickade upp på den nattsvarta himlen och dess gnistrande stjärnor samtidigt som utandningsluften bildade stora moln framför mitt ansikte. Det var kallt men förstummande vackert. Förundran var för mig en bekant känsla långt innan jag hörde ordet för första gången.
Vardagens puls och ansvaret som vuxit med åren har dock fått mig att förundras allt mindre. Det är sällan som jag stannar upp och tittar på stjärnorna dessa dagar. Det finns saker som ska göras. Tider att passa. Ett själv som ska tas på för stort allvar.
Men ibland försöker jag minnas att hon som en gång förundrades och förstod det mest självklara om livet fortfarande finns inom mig. Jag kan sluta mina ögon och vända mina handflator uppåt för att ta emot av det som vill ges mig oavsett om jag som vuxen tror, tvivlar eller söker. Och ibland kan jag tyst inom mig uttala samma ord till den jag möter; för att hen kanske också bär på en förundran och vetskap som hittades bland sommarblommor och natthimlar.
Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.
Amen.