Jag skäms inte för evangeliet

Romarbrevet kapitel 1

Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Det finns många röster som påverkar oss i våra liv. Röster tillhörande människor vi står nära. Eller dem som vi inte känner men vi får ta del av genom sociala medier. Vi lyssnar till grupper som vill åt våra pengar och vår uppmärksamhet för att täcka sina egna behov. Vi hör ord från människor som vi älskar. Från människor som vi är rädda för. Från människor som inte tycker om oss. Vi läser och lyssnar till människor som vill göra gott men vi ger också av vår uppmärksamhet till dem som helt enkelt inte bryr sig om vad deras ord gör med någon annan. 

“Stick inte ut från mängden”
“Rätta in dig i ledet”
“Väx upp!”
“Lita inte på någon”
“Visa respekt”
“Gör rätt på en gång” 
“Prestera. Tills du dör” 

Alla dessa röster som med sina ord formar meningar. Formar sanningar.
Det är meningar som vi hört om och om igen och som vi inte säkert vet ursprunget ifrån; är det jag som alltid tänkt så här eller har jag fått detta från någon annan? Den musik jag följer i mitt liv måste väl vara den enda sanna då jag aldrig hört någon annan ton än denna? 

Det finns meningar som vi enbart fått höra en enda gång men som fortsätter att spelas upp i vårt inre trots att lång tid har förlöpt sedan orden formades, träffade våra öron och naglade sig fast i vår själ.

Jag tänker att dessa meningar både kan vara av godo och av ondo. Att jag som ung flicka fick höra att jag kunde bli vad jag ville bara jag jobbade nog hårt för det har givit mig en tro på min egen förmåga. Men att samtidigt ha vuxit upp i en tid och kultur där Jantelagen genomsyrade tillvaron har inneburit inre konflikter och svårigheter när jag navigerat fram genom ungdom och vuxenliv. 

“Du ska inte tro att du är något”
“Akta dig från att gå med näsan högt i vädret”
“Glöm inte varifrån du kommer”
“Det är bara självupptagna människor som gör si eller så”
“Är du inte med oss är du emot oss”
“Du duger inte”

När livet drabbar en kan nya insikter komma, eller är det kanske så att man alltid vetat men att drabbningen gör att det blir nödvändigt att klä vetskapen i ord? För att man ska kunna ta spjärn mot någonting. För att kunna stå kvar i det som är jag när allt annat verkar rasa.
I en sådan drabbningens tid kom en formulering till mig som jag tror är en av mina grundsanningar:

“Ord är viktiga”. 

Och i kölvattnet av denna insikt kom också fortsättningen: 

“Du är fri att känna och tänka vad du vill,
men du är inte fri att säga och göra vad du vill”. 

Ord är viktiga. Ord kan såra en annan människa på ett vis som vida kan övergå ditt förstånd. Var aktsam med det du säger. Snälla.

Och jag tror att bristen på ord också är viktig att ta hänsyn till. Att de ord som aldrig sägs kan skada en människa på djupet med samma kraft som de uttalade orden kan. Var aktsam. 

Och jag tänker på allt vi inte säger till oss själva eller om oss själva. Jag tänker på hur ofta jag har tvekat inför, och hindrat mig själv, att bringa fram goda nyheter på grund av risken att upplevas som självcentrerad, självgod och egoistisk. Jag har kommit på mig själv att skämmas för att jag är glad över saker jag klarat av och fått ta del av; för vem är jag och glädjas när andra inte får samma möjligheter som jag? 

Jag har funnit mig själv i samtal där jag rådfrågat kloka individer om jag kan vara öppen med att jag bär på en längtan efter andlighet och tro när jag ska omge mig med människor som tydligt tar avstånd från dessa ting. Goda råd, om att vara sann mot mig själv, att inte vara rädd att vara jag. Det finns mycket jag har velat men inte vågat på grund av gamla röster som påmint mig om hur saker och ting verkligen är.

Jag har ifrågasatt mig själv och jag har tystat mig själv. Så till den milda grad har jag låtit röster från förr och nu, från mig själv och andra, och förväntningar från jag vet inte vem eller vad integreras till en del av mig själv att jag häromkvällen fann mig helt oberörd av goda nyheter. Det väcktes ingen glädje. Ingen stolthet. Inte ens en lättnadens suck lämnade mitt bröst. Det var enbart ett intet därinne. Ett “Jaha. Ja, det var väl bra”. 

Inget mer. 

Och jag tror att meningen från Romarbrevet bär på en viktig uppmaning till mig och kanske fler därtill. En uppmaning om att inte hindra oss själva från att leva ut vår glädje. En uppmaning om att inte skämmas för det som gör oss gott och det som fyller våra bröst med stolthet. En uppmaning om att inte hålla tillbaka vår glädje från andra att se. Jag tror inte att det finns någon djupare mening i detta stycke ur Romarbrevet, där finns ingenting som behöver tolkas eller analyseras. Vi ska läsa det precis som det står skrivet:

Glädje är ingenting att skämmas över. 

Så, jag går tillbaka till det jag vet; ordens värde och kraft, och jag börjar kasta bort och ersätta röster och meningar jag burit på alltför länge. Och jag tar och skriver ner dessa två, trots att bröstet är stumt och själen inte dansar för tillfället, för att jag vill leva livet till andra toner framöver: 

Jag är glad. 
Jag är stolt över mig själv.