Herre, lär mig dina vägar,
Psaltaren psalm 25
visa mig dina stigar.
Lyssna när Martina läser veckans inlägg
En hastig blick på klockan som säger att jag har några minuter på mig. Går med snabba steg och hinner förebrå mig själv genom att ställa frågan i mitt inre om varför jag aldrig är ute i god tid. Väl framme drar jag efter ett djupt andetag innan jag kliver in genom dörren.
Under lång tid trodde jag att dörren var låst. Och när informationen nådde mig om att den faktiskt inte alls var det tyckte jag ändå att dess tröskel var alltför hög att kliva över. Men nyfikenhet och längtan har en magisk förmåga att slipa ner även de högsta trösklar som hindrar vår väg.
Jag försöker att inte störa, gör mig så tyst och diskret som möjligt när jag tar av ytterkläderna och hänger av mig dem på de lediga galgarna. En snabb blick i spegeln för att se att håret inte har försökt rymma från den ordnade frisyr som en hårsnodd kan åstadkomma. Åh vad jag längtar efter att inte behöva vara så påpälsad med vantar, överdragsbyxor och mössa. Och jag längtar efter att släppa ut mitt hår, inte vara så himla ordnad hela tiden. Men håret ligger på plats konstaterar jag och det får fortsatt vara samlad i snodden. Jag drar ännu ett djupt andetag.
Jag minns en vintereftermiddag när jag stod här utanför. Snöflingorna var stora och la sig i ett täcke över våra huvor när vi talade i komprimerad stil då tiden var knapp men det fanns sådant som var tvunget att sägas nu när livet hade kommit till en brännpunkt.
Jag tar av mig skorna. Inte för att jag ser att andra har ställt sina skor vid de upphängda kläderna. Inte heller för att jag är rädd om mattor och golv. Jag tar av mig skorna för att det är lättare att känna stegen då. Känna i kroppen att jag är här.
Vardagen och dess tempo gör mig rädd ibland. Från måndag till söndag och sedan om igen. Väckarklockan ringer och jag kliver upp och bockar av det som står på schemat för dagen. Och när jag lägger mig för kvällen är det relativt ofta med känslan av att dagen har gått men jag inte riktigt vet till vad. Vad händer med livet när alla dessa dagar bara rusar fram? Vart är livet? Jag tror att det befinner sig där någonstans mellan måndag och söndag. Men vad gör jag med min tid? Vad gör vi med våra möten? Är du här? Är jag här? Är vi kloka nu eller gör vi någonting som vi kommer ångra stort på vår dödsbädd?
Döden. Jag har föreställt mig död på denna plats. På avsked som kommer att tas. På avsked som tagits. Det finns olika typer av död. Det vi en gång hade kommer aldrig igen. Och jag vill det inte heller. Jag vill inte ha livet som var då här i mitt nu. Men jag fylls av saknad ibland. Och ibland undrar jag om du fylls av samma saknad som jag. Då försöker jag tänka att det som vi hade var bra och fint under den tid det var. Värdefullt då och för resan framåt. Allt har sin tid. De orden bar jag många år i ett smycke runt halsen, som tröst efter förlusterna och som hopp för det nya som höll på att ta form. Allt har sin tid.
Fingrarna går över de svartvita tangenterna och tonerna får mig att minnas att det är tid att släppa ner axlarna nu, inte kolla telefonens skärm och appar och inte heller prestera på det ena eller andra sättet. Jag går fram i mina strumpor i ullblandning och slår mig ner på den högra sidan för att lyssna till musiken. Höger sida ja, det var vänster först, men nu är det höger. Det kanske inte har så mycket med sidan att göra, utan mer att jag väljer utifrån avståndet till de andra. Utan att säga något om “färg på personlighet”, inåt eller utåtvändhet så kan jag konstatera att mötet med människor berikar mitt liv och fyller mig med energi och inspiration. Men inte här, här vill jag inte möta någon mer än för möjligtvis en kort stund. Några artighetsfraser, kanske en kram till någon jag håller kär men här behöver jag få vara för mig själv. Med mig själv. Hur ofta är vi det egentligen? Ensamma med oss själva? Ibland undrar jag om jag håller på att trötta ut min själ genom att fortsätta springa trots att den vid så många tillfällen redan har bett mig att vi ska ta en vattenpaus. Kan själen få mjölksyra?
Orden kommer, men inte från mig. De som känner mig skulle skämtsamt kunna säga att de inte förstår hur jag kan vara tyst under en sådan lång tid. Ibland gör dessa icke illamenade skämt ont. Jag vill inte ta någon annans plats. Inte få någon att tro att jag inte lyssnar eller bryr mig. För det gör jag. Men ja, jag är också pratsam. Båda tingen är sant.
Jag lyssnar till det som sägs. Ibland med stort fokus och intresse. Ibland kan jag enbart sitta där och höra men inte lyssna överhuvudtaget. Då går mitt inre på högvarv med “kom ihåg-punkter” och “att göra-listor” i skrikiga färger. Där finns ibland otaliga frågetecken och utropstecken samt ett virrvarr av funderingar som rör det där livet som är mitt.
Vart var jag nu igen? Jo, på den högra sidan i ullstrumpor med mobilen utanför mitt synfält. Men är jag här? Det här livet som är mitt behöver jag ibland få ta en paus ifrån. När jag sitter här tänker jag att detta kanske kan liknas vid en själslig parkeringsficka?
Första gångerna jag var här kände jag mig som en besökare i främmande land. Någon som inte passar in, som inte förstår gruppens seder och kultur. Som en som inte har det som krävs för att få vara med. Vem är hon egentligen? Jag upplevde blickarna som misstänksamma. Men med tiden så kom jag fram till att detta inte handlade om att göra som alla andra, att detta inte var ytterligare en scen där jag skulle prestera mig fram för att vinna godkännande och gillande. Denna plats var någonting annat än jag upplevt förut; en plats för mig, så som jag valde att vara i den.
Tiden har gått och det är dags att ta på sig skor och ytterkläder snart igen. Innan jag ska resa mig upp från bänken erbjuds vi alla att stämma in i en sista mening. Och även om min relation till det som kan benämnas Gud är en blandning av tro, tvivel och sökande ger dessa avslutande ord en riktning för mig. Ord som får agera livskompass när jag ska hasta vidare på min väg mellan vardagsbestyr och helgmys. Jag går ofta vilse, är faktiskt inte särskilt bra på att läsa vare sig karta eller kompass. Men dessa ord och denna plats har blivit viktiga för mig. För att jag vet att jag inte fixar det här som kallas livet ensam. För att jag vill tro på att det finns en mening mitt i allt kaos. Och för att jag inte vill ångra mig när jag drar mitt sista andetag.
“Vi går tillsammans, Gud till ära och människor till tjänst”.