Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset,
Första Johannesbrevet kapitel 1
då har vi gemenskap med varandra
Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Vissa personer har en utstrålning som både väcker avund och misstänksamhet hos mig. De verkar ha fötts under en klarblå himmel med skinande sol. Gråtunga dagar där man inte vet om det är ett fint regn eller tung dimma man färdas igenom verkar dessa personer aldrig ha upplevt. Perioder i livet där man inte förstår varför man håller på som man gör, och ifrågasätter värdet av ens egen existens på denna jord verkar de vara förskonade ifrån. Deras värld verkar vara fylld av möjligheter och skratt. Jag skulle också vilja vara en av dem. Jag skulle också vilja vakna upp på måndag morgon med energi från topp till tå. Jag skulle också vilja skutta fram och kvittra ikapp med fåglarna när jag lämnar bostaden efter att ha ätit min frukost i lugn och ro och sagt ett vänligt ord till grannen i trapphuset. Förmodligen ska jag ha druckit ett glas färskpressad apelsinjuice också, det känns som någonting som dessa strålande personer gör, dricker juice och delar med sig av solsken och skratt till alla de möter.
Men samtidigt tror jag inte på det. På att dessa personer verkligen finns. Jag ser deras framfart. Färggranna drar de fram och bjuder världen på deras entusiasm och positivitet men om jag hamnar i möte med dem blir jag misstänksam. De vill inte möta min blick. Inte stanna upp. Bara fortsätta att stråla och kvittra. Deras käcka sätt och aldrig sinande munterhet får mig att vilja titta dem djupt i ögonen och fråga vad de kämpar med som är så svårt att de behöver hälla i sig litervis med juice och skutta fram leende genom varje dag? Jag skulle vilja fråga dem varför deras skratt ekar tomt? Klangen finns inte där, och det gör mig osäker. Vart är du?
Och jag inser samtidigt att jag har någonting att lära mig av dessa personer. Även om jag inte tror på att en människa kan gå genom detta liv utan gråtunga dagar och perioder av hopplöshet och misstro, tror jag att mötet med dessa strålande personer är viktigt för mig. Det handlar nog inte om att jag ska försöka efterlikna dem, för det är ju trots allt någonting i deras framtoning som känns oäkta och lämnar mig med en stark osäkerhet. Men jag tror inte heller att jag ska ta avstånd från dem, och försöka vara allt som de inte är. Att låta allvaret och grubbleriet ta för stor plats drar ett tungt täcke över hela tillvaron. Jag vill inte vara glättig, men jag vill inte heller missa solstrålarna.
När det kommer till “att vara positiv” eller att jobba med sin “personliga utveckling” tycker jag ofta att det framställs som ett antingen eller. Ett vägväl som man behöver göra här och nu för att inte slösa bort sitt liv en enda dag till. Man ska upphöra med att vara “grå, allvarsam och tråkig” för att istället bli “ljus, energisk och hitta sitt driv”.
Och beträffande tro och andlighet kan jag också känna att det presenteras som ett antingen eller. Man ska lita på att man är buren av en högre kraft och känna sig omsluten på alla sidor. “Tryggare kan ingen vara” och så vidare…
Eller så kanske man aldrig någonsin känt sig buren, snarare rädd för dömandet. Man kan ha känt sig förlorad, förtappad, under många år av ens liv men då får man veta att det finns möjlighet att komma och be om ursäkt för alla fel och brister. För all misstänksamhet, avund och missunnsamhet. Och sedan får man vila i att vara buren och omsluten, i alla sina dagar. Slutet gott, allting gott.
Nej. Det håller inte för mig. Detta antingen eller.
Skulle vi inte kunna mötas i ett samtal om att livet är mer dynamiskt än detta?
Kan vi inte prata om att min tro på mitt eget värde i arbetsgruppen faktiskt samexisterar med mina klingande skratt som jag delar med kollegorna? Att jag kan känna mig buren samtidigt som jag känner mig oerhört övergiven och ensam? Kan vi inte samtala om att vi faktiskt är rätt tråkiga, och rätt drivna. Kan vi inte sitta ner och erkänna att vår energinivå och tro på oss själva, andra och Gud flukturerar över tid?
Jag upplever att vi ska vara så bestämda. Så säkra. Vi ska veta vart vi står. Vilka vi röstar på, vad vi inte tror på, vilken väg framåt vi ska ta, hur vi vill inreda våra hem och vad som är ett gott föräldraskap. Vi ska anmäla oss till marathonloppet, köpa statussymboler och resa långt bort för att leta fram återhämtningen på exotiska platser och fånga in minnena för livet. Go, go, go! Framåt ska vi. Ingen tid att slå av på takten och fundera över vad vi egentligen håller på med. Vi kan ju bli försenade.
Att se ljust på tillvaron och njuta av detta liv låter fint. Dagens citat beskriver att vi ska vandra i ljuset, att vi ska gå tillsammans. Men för egen del har jag nog blivit alltför influerad av rösterna som säger att detta är ett antingen eller, att om du inte lyckas hålla dig själv kvittrande genom dagarna så är det ingenting annat att göra än att jobba hårdare med dig själv. Mer positivt tänkande, mer juice och större leende! Det finns ingen annan att luta sig mot, du måste få dig själv att lyckas! Jag har nog köpt argumenten att känslor av tvivel och tungsinthet är defekter hos mig som jag måste lära mig att hantera genom att få dem att försvinna.
Men jag vill istället tänka att det inte är svart eller vitt. Jag vill komma till ro med att jag inte är en person som kvittrar oavsett hur det är, men att jag inte heller vill blockera det ljus som strålar.
Vi är lika men också olika, och jag tror att våra färdigheter när det kommer till att stråla fritt eller möta mörker är olika utvecklade. Ibland kanske jag behöver ta och njuta av ett juiceglas på morgonen, precis som någon annan kanske behöver dra för gardinerna och smaka på salta tårar. Och en annan dag så byter vi plats med varandra. Eller så gör vi något annat. Och det är inte svartvitt, och det är precis så det ska vara.
Och kanske det är detta dynamiska, detta skiftande mellan skratt och gråt, framåtdriv och paus, och från huvudstupa fall till uppresning och ner igen, som är ett vackert liv?
Kanske det är att följa med utan motstånd i detta skiftande liv som det innebär att leva i ljuset?