Lyssna när Martina läser veckans inlägg
De talade med varandra om allt det som hade hänt.
Lukasevangeliet kapitel 24
Vi kan tillbringa timmar i varandras närvaro, sittande runt bord med ansiktena vända mot varandra. Tillbringa tid tillsammans på den arena där samtalet; med dess ord, meningar, pauser och turtagning hör hemma. Men när vi skiljs åt har vi egentligen ingenting sagt.
Vi kan sitta tillsammans, med blickarna fästa på en himmel som snart ska gå från dag till kväll.
Med elden sprakande vid våra fötter kan några få meningar som återföljs av tystnad bära allt det som behöver sägas.
-“Så vackert det är”
-“Mmm.”
-“Vill du ha mer kaffe?”
-“Ja, tack.”
Vi kan vara främlingar för varandra. Satta i samma rum av olika skäl men för att det är tid att prata. Och när samtalet får pendla mellan att vara beskrivande, till utmanande, till bekräftande kan det ske saker som inte hade varit möjligt någon annanstans. Bara i detta rum kan orden formulera det som inte tidigare fått ta plats utanför en själv. Bara här kan ny mark beredas, frön planteras och något nytt få möjlighet att växa fram.
Vi kan vara historia. Tiden har gått och vi båda försvann. Från varandra. Livet går så fort. Plötsligt är det fredag igen. Och man är så trött när kvällen kommer. Första året ringde vi och sa “God jul”, nästa kom det ett kort i brevlådan, i år undrar vi hur den andra mår. Men det stannar där. Ingen orkade. Ville. Vågade?
Vi kan skrika “Aldrig mer!” till varandra. Vända bort våra ansikten i besvikelse och frustration och gå åt motsatt håll. Blockera i telefonen. Radera alla bevis på att vi varit någonting, någon gång för varandra. Och ibland är vårat “Aldrig” evighetslångt. Ibland kortare än så. Längtan kan vara starkare än “Aldrig”. Och har vi tur är prestigen svag. Ibland kan vi mötas igen i en omfamning och viska till varandra: “Aldrig mer”.
Vi kan dela upplevelsen av att vara människa här och nu. Vi kan prata om Gud som vi inte tror på men ändå ber till i smyg. Vi kan berätta om skam som sköljer över. Om glädje som spritter i kroppen. Om sorgen som är en del av oss. Vi kan prata om hur det finns ett “både och” och hur svårt det gör allting ibland. Vi kan prata om det som måste varit ett mirakel fast sådana enbart sker på film. Vi kan tala om hur vi kämpar med att känna oss tillräckliga i vår varelse samtidigt som lönesamtalet närmar sig. Vi kan skåla för oss själva inför andra, och lita på att de vill höja sina glas med oss. Vi kan säga att vi älskar varandra. Vi kan vara modiga med våra ord. Vi kan gå tillsammans och tala med varandra om allting.
Om vi bara vill, så tror jag att vi kan.