Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.Om jag går eller ligger ser du det,
Psaltaren psalm 139
du är förtrogen med allt jag gör.
Jag har en tavla på väggen i mitt kök. Det är egentligen en duk, köpt på second hand som jag förstått det, som sedan fick en mening broderat på sig. I korsstygnsbokstäver läses:
Planerin
g
är allt
Det är en rolig tavla, inte bara för att planeringen att rymma även “G:et” på en rad gått åt skogen men också för att den säger något om mig. En mycket god vän ligger bakom gåvan som jag fick kort efter att jag flyttat in i lägenheten. Jag ser på den och tänker på henne och känner tacksamhet. Hon som jag både har delat skratt och tårar med över livets, och vår egen, svärta och ironi. Hon känner mig väl, och tavlan säger något om mig. Eller säger den något om den jag varit?
Jag kan fortfarande skratta åt de egenheter jag bär på. Gärna i sällskap av de som känner mig och vill skratta tillsammans. Det finns ingen mening med att ta sig själv på så förbannat stort allvar. Jag tror att vi alla skulle må lite bättre av att släppa ner garden och skratta mer åt våra, varandras och livets skavanker och konstigheter. Om inget annat skulle våra nack- och käkmuskler inta ett mer avslappnat läge. Det skulle vara skönt, eller hur?
Så, jag kan skratta. Tror till och med att jag skrattar lite mer nu. Men det här med planering. Planering är allt. När jag tänker på vilken vikt jag lagt vid detta fenomen i mitt liv (så pass mycket att jag fick en egengjord tavla i inflyttningspresent) känner jag ett stygn av sorg, men också ett behov av att försvara mig. Nack-och käkmuskler åter i spänt läge. För visst, jag gillar ordning och reda. Och jag vill gärna veta hur min tid kommer att se ut. Och framförallt vill jag försäkra mig om att mitt liv fylls med det som är viktigt för mig. Däribland tid med människor. Riktiga möten. Riktigt liv. Här och nu. Men, det är inte bara jag som lever i högt-tempo-alltid-online-flera-bollar-i-luften-samtidigt samhället. Så för att se till att få ihop arbete, studier, träning, familjeliv och vänskapsrelationer och någon dans här och där så har jag planerat, och planerat. När det stod klart inte bara från muskulatur utan också från högljudda protester från själen att jag behövde mer vila och återhämtning än jag tillät mig själv försökte jag optimera min planering ytterligare för att få plats med även det på ett optimalt sätt. Min kära kurator såg snabbt igenom det där och så fick jag i hemläxa att släppa kalenderknarkandet för ett tag. Det var en period av abstinens, och jag argumenterade för min sak men hon vann, och det gick att bli nykter. Nu har jag och min kalender en sund relation med luckor. Ja luckor, lucka i plural, vilken grej.
Men vad står sorgen för?
Kanske det där andra som drev på behovet av planering. För hela sanningen är ju oftast inte lika vacker som väl utvalda delar av den. Hela sanningen är att jag har också varit rädd. Livrädd för att misslyckas. För att inte räcka till. För att inte duga. För att göra fel. För att inte ha någon kvar om jag inte ser till att de finns kvar. Jag har varit rädd för att bli bortglömd och åsidosatt för annat. Jag har känt att jag stått i tacksamhetsskuld och har på olika vis, bland annat genom stort ansvarstagande för relationer, försökt att återgälda och betala tillbaka. Jag har klampat och trampat på mig själv för att jag har tänkt att andra människors värde är högre än mitt eget. För vem är jag att få be om någonting alls när jag är grundorsaken till att livet ser ut som det gör.
Planering är allt. Det är inte sant längre. Men det var en stor del. Och vad det representerade under en lång period i livet visade sig vara större än jag då kunde förstå. Tänk vad några korsstygn på en liten duk kan symbolisera.
Jag tror att det är dags att byta ut den där tavlan. Det var sant då men inte nu. Vänskapen däremot, den består. Lärdomarna har dragits. Det som var tvunget att genomlevas har ägt rum. Men det behövs något nytt nu. För mitt då är inte mitt nu.
Och jag tänker på att den förändring inom mig som jag själv har lagt märke till kanske inte är så synlig för andra. För många kanske planering är det som de närmast förknippar mig med. “Kan du inte bara ta och chilla lite Martina?”. Jo, nu kan jag det.
Och jag funderar på Gud, om han nu finns. Som jag i denna period av livet hoppas att han gör. Vad ser han i mig? Såg han det som var och ser han det som komma skall? Redan innan jag själv kan ana förändringen som kommer ger ytterligare plats för själen och livet kanske Guds ler sitt varma nöjda leende? Allt är som det skall vara. Och allt har sin tid. Kan det var så att mitt liv ett uttryck av alla planer som Gud har gjort?
Jag kanske ska ta ut duken ur ramen och ersätta den med en annan. Vad skulle det stå broderat på en duk som representerar denna period i livet? Något roligt att skratta åt? Något värmande att söka tröst i? Något modigt att ta sats ifrån? Det ska bli intressant att finna det.