”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Matteusevangeliet kapitel 13

Jag ställer mig skeptisk, blir ärligt talat frustrerad, när möter människor som verkar vänta mer än att leva. De som säger att de längtar hem till Gud. De som talar om denna värld som att den inte vore deras. De som väntar på att allt ska bli bättre, sen. Och att tiden här handlar om att överleva, men att livet, det verkliga livet, det ska börja efter döden. Men snälla. 

Och visst har vi alla hört att det man lägger märke till oss andra säger någonting om en själv? Att de handlingar av andra som gör att man blir alldeles tokig egentligen säger någonting rätt väsentligt om vad man själv pysslar med om dagarna. Och framförallt hur väl det överensstämmer (eller inte) med ens innersta väsen. 

Så vad hade vi nu? Skepsis, frustration, mycket snack, passivitet, bortförklaringar och överlämnande av ansvar för att slippa ta tag i sitt eget liv. Så där ja. 

Det hade varit lättare att skriva om något annat idag. För efter den här inledningen vill jag bara fly från min egen uselhet. Dömandet av andra. Och allt det som speglas tillbaka mot mig själv i samma veva. Och rädslan. Rädslan för döden och rädslan för ett eventuellt himmelrike, som jag inte tror har en plats för mig.

Men dagens text väcker något mer hos mig, och vem har förresten sagt att det alltid ska vara lätt att skriva? 

”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

Jag tänker att även om himmelriket finns, och är någonting som väntar, så vill jag uppleva himmelriket, eller i alla fall så nära jag kan komma det, här och nu. I mörka december, med halsont, feber och en växande rädsla för att jag inte duger i min framtida yrkesroll. Här vill jag att himmelriket ska vara; med instrumentell musik, billigt rooibos-te och med sovande barn i rummet bredvid. Åh så jag önskar kunna ge dem förmågan att glädjas och njuta av livet. Men jag tror ärligt att jag inte har något att erbjuda dem, utan att det är dom som kan lära mig. Påminna mig. “Mamma, kom och sitt här med oss”, “Mamma, kan vi spela memory?”. 

Kvinnan som arbetar. Arbetar in en surdeg för att hela degen ska syras. Hela degen. Hon kämpar inte. Hon arbetar in den. Så som man gör när man bakar; man knådar, vänder, viker ihop och knådar igen. Man vet att det kommer bli bra, bara man fortsätter en stund till så kommer man snart att ha en slät deg i sina händer. Ibland så har man musik på i bakgrunden, bakar tillsammans med andra, låter barnen äta deg under bordet så som man själv fick göra som liten flicka hemma i skogsbyn. Eller så är det en regnig dag, och målet är att fylla hemmet med en ljuvlig doft lagom till kärestan eller vännen kommer förbi för en kopp te. Man arbetar in kärleken, så att den ska genomsyra allt. 

Missförstå mig rätt, jag är ingen stor bagare. Men tänk om det finns något mer i denna berättelse? Tänk om himmelriket är i vårt här och nu, om surdegen är allt det goda som vi vill ska genomsyra våra liv, vi är kvinnan och bakandet är våra handlingar? Tänk om degen är våra liv?

Ja, då måste jag tyvärr återkomma till inledningen av denna text. För vad kan man säga om min surdeg annat än att den mest verkar sur (och då menar jag inte på ett positivt sätt)? Jag gillar inte att se det som speglas tillbaka när jag så fult dömer andra.

Jag tror inte heller att någon kommer att fixa det här åt mig. Det är min deg, mitt bakbord, alla ingredienser finns här. Till och med min egen perfekt syrade surdeg. Jag har den också.

Och,
det känns otroligt svårt.