Ta profeterna som talat i Herrens namn till ert föredöme i att lida och visa tålamod.

Jakobsbrevet kapitel 5

Jag är här Gud.
Och jag tror inte att du är här ikväll.
Jag är less på dina ord om fromhet i form av lidande och nöd.
Skärp dig. Det kan inte vara människans öde att dömas för sin mänsklighet.
Kanske har du gömt dig?
Kanske du aldrig var mer än en önskedröm?
Som busiga nissar i december, tandfeén och John Blund.

Jag är här Gud.
Och jag borde inte vara det.
Natten skulle ha behövt slå sina armar runt om mig för länge sen.
Midnattstimmen har slagit men här sitter jag med chips och kolsyrad dryck.

Adventstid. Den andra av fyra.
Väntan och ankomst.
Vad väntar jag på?
Och när är jag egentligen framme?
Många av målen jag satte upp har jag redan rusat förbi.

Men vart försvann målsnöret?
Hurra-ropen, glädjetårarna och konfetti?
Jag längtade efter dem. Väntade sedan.
Nu räknar jag inte ens längre med dem.
Men jag önskar fortfarande, att de en gång, nån gång, kommer att visa sig.

Gud, vad väntar du på?
Har du skärpt till dig?
Kan vi rensa bort skräpet som nedtecknades slarvigt eller inte översattes rätt?
Jag är här.
Vart är du?
Har du gömt dig eller fanns du aldrig här?

Va?
Väntar du?
På mig?