Därför skall barnet kallas heligt och Guds son.

Lukasevangeliet kapitel 1

Jag vet inte om jag ska kalla mig kristen. Jag har ett medlemskap i klubben. Betalar årsvis. Ett medlemskap som inte har någon egentlig kostnad kopplad till sig som jag ser det. Valet att återinträda i kyrkan efter ett aktivt utträde flera år innan handlade inte om mig och Gud utan om det arbete som jag sett att kyrkan gör. Ett arbete som jag kunde ställa mig bakom. Som jag fortfarande står bakom. Något ska man ju kunna stå för i sitt liv, eller hur? 

Men åter till frågan; kan jag kalla mig kristen?

Julen närmar sig. Högtiden då vi i kyrkorna ska få höra berättelsen om den natt då Jesus kom till världen. Jesus; Guds son, Gud i mänsklig gestalt, världens frälsare, Messias, Guds lamm. Grabben var minst sagt ett kärt barn med tanke på alla namn han fick. 

Jag har hört att de första kristna kallades för “Vägens folk”. Det resonerar hos mig; att vara en i ett folk som vandrar tillsammans. Tanken på att vi tillsammans är på en resa genom livet som också inbegriper andligt sökande och växt känns fin. Att livet är i ständig rörelse med nya upplevelser och insikter som möter oss och att vi får dela det med varandra, ja det låter som något jag vill vara en del av.  Men, “Vägens folk” som jag också har förstått det, hänvisar mer specifikt till de personer som följde Jesus. Han lär ha sagt att han själv var sanningen, vägen och livet och de som sa att de var “Vägens folk” var alltså folket som följde “Vägen” aka Jesus. 

Suck. Då blev det svårare. Jag kan inte säga att jag följer Jesus. I ärlighetens namn; jag har svårt för killen. Jungfrufödseln, vattnet till vin, två fiskar (eller hur många det nu var) som mättade hur många de nu var och så detta med att gå på vatten och uppstå från det döda. Och så alla dessa illustrationer och beskrivningar; en vit man, med en välbetald barberare, kortklippta naglar, kritvita (och hela!) tänder och smutsfria fötter och vita kläder. Alltså, på riktigt? Jag blir misstänksam om jag möter någon med så mycket yta och polish. 

Så, kan jag verkligen kalla mig för kristen? Förmodligen inte enligt många. 

Nu försöker jag förvisso leva mitt liv i enlighet med det som är sant för mig och inte utifrån åsikterna från andra (även om jag tror att vi aldrig kan bli helt befriade från detta med tanke på det sociala djur vi ändå är). Den enda relevanta frågan kanske då blir om JAG kan kalla mig för kristen? Kan jag stå för det, inför mig själv? 

Jag vet inte. 

Jag är på väg. På resande fot. Gud känns närmare än någonsin. Men Jesus? Nej, jag vet inte. Vi kanske fick en dålig start? Jag kanske bestämde mig för snabbt att han inte var min typ och så slutade jag lyssna? Eller så kanske vi inte är rätt för varandra? Han kanske inte har så mycket till övers för mig heller? Så kan det ju också vara. 

Vi får se. Jesus och jag.