Fröjda dig av hela ditt hjärta!

Sefanja kapitel 3

Jag skulle vilja säga att jag är rätt beslutsam. När jag tagit ut en riktning jag vill gå efter så gör jag oftast det. Förvisso med en del tvivel och oro; “Var det här verkligen rätt?”, “Duger jag till att få gå här?”, “Hur ska jag orka ta ett enda förbannat steg till?” och så vidare. Men tvivlet och oron tror jag har mer att göra med att vägen som jag färdas på är ny och outforskad än med något annat. Men som sagt, när jag har bestämt mig så håller jag mig vid det. Ångrar jag mig (och per definition bestämmer mig för något annat) sker detta efter en tid av omkalibrering av kompassen. 

Jag skulle också vilja säga att jag har rätt bra koll på mina värderingar. De där svaren på frågorna som är brännande. Som jag inte kan blunda för. Vad jag vill göra med min tid här på jorden. Hur jag vill att mina barn ska minnas mig när jag är borta (även om detta är mer en önskning än något jag kan påverka). Att jag också vill vara en människa som lever ett helhjärtat liv, det vill säga tillhöra den grupp av människor som Brené Brown identifierat genom sin forskning. 

Men så var det ju detta med julen. 

Denna högtid som jag ifrågasätter värdet kring. Eller värdet som vi tillskriver den. Känns allt inte mest som något urvattnat och trasigt? Vad ska vi egentligen med december månad till? Det är den mörkaste tiden på året för oss här i norr. På arbeten och skolor ökas pressen på att hinna klart och slutföra. Slutrapporter ska in, årsavslut ska göras, ärenden som tidigare fått ta sin tid måste bli färdiga nu. Nu. Nu. NU. För julen kommer ju. Julen. I likhet med sommarsemestern är tiden här då vi ska vara lediga och ha mysigt och vara lyckliga igen. Skynda skynda, vi kanske missar julefriden. 

Och glöm inte allt det där extra; fika här och glöggmys där, barnen har avslutningar till höger och vänster, pedagoger ska tackas med en klapp eller två. Hemliga tomtar får uppdrag. Jahapp, ännu en tur till stan för att fixa något till någon. Inombords gnager frågan; “Varför?” samtidigt som vi passerar den pråligt utsmyckade granen i gallerian och i butikens skyltfönster får förklarat för oss att kärlek har en prislapp kopplat till sig. 

Och i högtalarna hör vi Stilla natt och Tänd ett ljus blandat med vädjanden om att skänka en gåva till de som kämpar, till de som inte har så mycket som vi har. Aj aj, samvetet får sig en känga samtidigt som saldouppdateringen på bankappen visar sitt bistra ansikte. Det blev dyrt det här. I badrumsspegeln sent på kvällen är det trötta ögon som möter dig. Det har kostat det här. Allt fixande, allt extra. Allt det där som du inte valt men ändå vill vara en del av. Och nu är det några dagar kvar till jul. Det är bara några resor att göra. Tider att passa. Människor att träffa som du knappt känner eller för den delen bryr dig om. Om du är riktigt ärlig. Och det kan man ju vara när man står här i badrummet med håglösheten som enda sällskap.  

“Bara några dagar kvar så är allt det här över” tänker du samtidigt som du släcker adventsljusstaken i fönstret och stupar ner i säng men utan att kunna somna då stressen får det att krypa och klia inombords. Själen har inte vilat bekvämt på länge nu. 

Är det fler som känner igen sig i att ha sagt, kanske i flera år, att “nästa år, nästa år ska jag göra på ett annat sätt!” ? Vi kanske inte enbart har sagt det, vi kanske till och med har trott på det. Ungefär som man kring den sista dagen på året verkligen tror att man kan börja leva det liv man faktiskt vill. Att man kan uppdatera sig själv till en optimal version. Ut med det gamla och in med det nya. Friskare, gladare och på rätt väg – äntligen! På samma sätt har jag trott att jag kan fira julen på ett optimalt sätt. Och märk väl att jag inte menar optimalt från ett prestationsbaserat leverne utan optimalt utifrån vad som är rätt och riktigt för mig. Vad som är helhjärtat. I enlighet med min varelse. På ett sätt som gör att min själ finner ro. 

Så hur skulle drömjulen se ut, om vi leker med tanken att vi kan få leva som vi vill? Inga klappar förutom till barnen. Och de skulle vara få, något som de önskat sig och vill ha. Inget dåligt samvete som klätts i papper med tomtar på. Ingen bidragande till konsumtionssamhällets mörker. En större gåva till de som inte har det vi har. Inga hemliga tomtar för att det “hör till”. Inga resor. Dagar där alla går klädda som de vill. Jag skulle välja mina skönaste kläder och varmaste tofflor. Någon dag med fri skärmtid. Ja, jag tror det knappt själv men jag säger “fri”. Barnen skulle jubla. Lika mycket skulle de protestera när de inser att det var en unik händelse. Något som enbart inträffar ibland. Men det är väl det som gör händelser speciella också? Att de inte hör till vardagens brus? 

Jag skulle träffa vännerna. De där som vill krypa upp i soffan tillsammans, dricka varm glögg och äta gott. Det finns inget som ska vara klart inför att vi ses, vi kommer som vi är; i myskläder och otvättat hår, det viktigaste är att vi ses. 

Långa promenader, böcker, stickningsprojekt och ingen tid att passa. Ingen buss att hinna med. Möjligheten att sitta ner så länge tills man har suttit klart. Tills behovet av vila är mättat och lusten att göra något annat spirar fram. Jag skulle skriva. Och förmodligen skriva lite till. Jag skulle ta fram ett pussel och be om att vi alla ska samlas vid bordet, och jag skulle njuta av att få sitta med min familj. Den som jag inte visste fanns för några år sedan, men som likafullt är där jag hör hemma. Jag skulle leta kantbitar och sedan hjälpa till att hitta rätt bitar till de mer skickliga läggarna. Jag skulle känna mig välsignad som får vara älskad och som får älska. 

Jag skulle besöka min kyrka. För att höra på musiken, lyssna till orden och få önska god jul. På vägen dit skulle jag lyssna på låten Koppången från albumet Sång över vita skogar för att det är en av de vackraste sånger jag känner till. Och jag skulle sitta i kyrkbänken och fundera på det som sägs. På det lilla barnet som föddes, hans liv och vad det berättas om det. Jag skulle känna att jag har svårt att tro på historien. Men samtidigt skulle jag i skenet av de tända ljusen känna förvissningen om att livet är mer än det jag kan se och ta på. Att på något sätt, i något form, så finns Gud ändå. Jag skulle forma något som liknar en  bön över det som är svårt och det som är vackert. Julens icke-tempo skulle ge mig tid att fundera ett varv till på de stora frågorna. Inte för att jag nödvändigtvis skulle hitta svar. Men kanske jag skulle få en vägriktning som gåva. 

Ja. Så skulle min drömjul se ut.
I vila.
Med närvaro.
I tacksamhet och reflektion.

Helhjärtat.