Himlen förkunnar Guds härlighet,
himlavalvet vittnar om hans verk.

Psaltaren psalm 19

En månad av goda tolkningar – Dag 7 

Stjärnhimlen. Den har alltid varit där. Och den kommer att vara där när jag är borta. Mina barn kommer att blicka upp mot gnistrande diamanter på nattens himlavalv när jag är död. Samma diamanter som jag förundrades över långt innan de var en del av livet. 

Och jag minns ingenting från min tid innan mitt liv tog sin början. Innan jag blev jag. Och det kanske är för att det inte fanns någonting annat, det fanns inget jag, innan min hjärna blev tillräckligt utvecklad för att utveckla minnen. Eller så har jag inte blivit till utan alltid varit, men i olika former, på olika sätt. Frågorna, likt universum, sträcker ut sig i oändligheten. 

Men när jag blickar upp mot den svarta natthimlen eller står vid en strand och bugar inför havets väldighet kan jag inte tro att allt detta är en slump. Att himlen, havet och mina fötter på denna jord är utan mening. Det är för stort, för magnifikt, för att inte bära ett värde. Och någon kraft finns här. Det är nästan så att jag kan ta på den. Nästan. 

Idag väljer jag att våga tro att världen är en skapad plats. En god plats. Med en god kraft. Även om jag inte kan ta på den, förstå den eller känna den fullt ut. Och jag väljer att våga kalla den kraften Gud. 

Vad vågar du idag?