En månad av goda tolkningar – Dag 9
Och så var stunden här. Idén som jag bett om att få förverkliga för en tid sedan skulle nu ta fysisk form. Det är inte många gånger i mitt liv som jag har bett om någonting som varit viktigt för mig och i samma andetag argumenterat för varför det är nödvändigt att jag får ett ”Ja”. Jag behövde ett ”Ja” för att det inte bara handlar om mig. Utan om oss. För att det handlar om dem jag inte känner men som jag tror också längtar efter samtal och sammanhang. För dem som känner igen sig i brottningen; inte bara med tempot som vi rör oss genom utan också med frågorna som inte har ett utrymme i det som är vår vardag.
För dem. För mig. Det var för oss som jag startade “Te, tankar och tvivel”. Samtalsgruppen som idag har haft sin första träff. Och jag väljer att tro, att den idén jag fick, den starka övertygelse om att detta är något jag behöver försöka få till, kanske är en form av kallelse? Jag vågar knappt skriva ner ordet. Kallelse. Det låter så kyrkligt och troende så att det nästan blir obehagligt. Men, jag har lovat mig själv att vara modig och försöka se på livet på ett annat vis denna tid. Jag ska försöka öppna mig för att se det magiska och goda under denna ”månad av goda tolkningar” som jag kallar det. Så idag väljer jag att våga, återigen försiktigt, tro att jag är kallad till att vara del av sammanhang som “Te, tankar och tvivel”. Ja, det vågar jag tro. Att jag är kallad. Försiktigt.
Kvällens träff landade fint i mig. Och jag känner mig fylld av tacksamhet över de samtal som vi fick dela tillsammans ikväll. För att just vi fick sitta ner; från olika bakgrunder, med olika erfarenheter, tankar och åldrar, och dela liv tillsammans. Är det inte en av de högsta formerna av kärlek? Att få dela liv ihop? Ja, jag tror det.
Frågorna som fick vara inspirations-gnistor för samtalen ikväll var “Vad längtar du efter?” och “Vad glädjer du dig över idag?”. Och för mig var svaret självklart där jag satt: detta längtar jag efter. Detta fyller mig med glädje.
Vi ses igen den 4 februari.