En månad av goda tolkningar – Dag 11

Jag stod och torkade av diskbänken igår. Och samtidigt som den fuktiga trasan raderade ut bevisen av en vardagsmiddag som lagats i all hast kom tanken till mig; “Hur mycket tid ägnar jag egentligen åt att göra sånt här?”

Jag uppskattar ordning och reda. Tror att det finns en del av mig som skulle blomma ut som minimalist om hon bara fick komma ut i rampljuset. Så jag plockar. Torkar bort. Ställer tillbaka på sin plats. Startar maskiner. Tömmer. Hänger upp. Viker undan. Påminner barnen om att ordna med idrottskläder och ta upp kläder från golvet. Ordning och reda. Och jag gillar det. Jag känner mig duktig. Som att jag har koll på läget. Och jag inser, och bortser ifrån, att känslan av kontroll inte har någon som helst förankring till sanningen. 

Men. (Det finns alltid ett “men” eller hur?) 

Allt detta fixande för att känna trygghet och kontroll innebär att en stor del av min tid går åt till just detta. Fixa och ordna. För att jag ska känna mig duktig och bekräftad. Men, det är ju ingen som bekräftar mig. Inte ens jag själv. Det finns ju alltid mer att göra. Så jag står där och torkar av den rostfria bänken och inser att jag tillbringar mindre tid än jag egentligen vill till att lägga pussel med barnen eller läsa högt ur en bok vid läggdags. Till att sitta och sticka i soffan bredvid dem samtidigt som något färgstarkt och högljutt står för underhållningen. 

Idag fick jag en välsignad påminnelse, en riktning, som bekräftade den tanke som jag burit med mig från gårdagens diskbänk via tvättmaskinen till morgonens “skynda, skynda” i hallen. Min vän hade läst en bok som lyfte fram att en stor anledning till att vi inte kommer till roten med vår stress till mångt och mycket handlar om att vi inte har tillräckligt med luft i våra scheman. Luft till att känna efter. Till att vara. Eller göra, men inte det vi tänker att vi borde och måste (läs: torka av diskbänken oändligt många gånger per dag) utan det vi behöver, det vill och det vi längtar efter att göra. 

Luft. Luftiga dagar. 

Jag tänker på den längtan jag själv har haft i några år nu; en längtan efter en rytm där arbete och vila får plats. Jag skulle också vilja leva mitt liv så att vilan får ha en särskild dag varje vecka – en vilodag (Boktips: Det händer när du vilar – Tomas Sjödin). Jag vill leva ett liv där lek och pussel, målarbilder och stickprojekt inte “tar” tid från något annat, från något “viktigt”. Utan ett liv där de sakerna “har” tid. För att jag har tid. För mitt liv. 

Luft.
För att kunna andas.
För att kunna leva.