En månad av goda tolkningar – Dag 16

Jag lyssnade till min vän samtidigt som jag lät tänderna arbeta sönder grönsakerna. Den tallrik mat som jag beställt på mitt favoritställe i stan fick mig även denna dag att fröjdas. De goda smakerna i kombination med känslan av att jag tillför kroppen något värdefullt får det alltid att kännas bättre inombords. 

Det var något hon sa, eller så var det sättet hon sa det på, som fick mig att hajja till. Det var inte en blixt från en klar himmel. Ingenting som fick mig att falla till golvet knockad av insikt. Det var snarare en linje som drogs mellan punkter numrerade från 1 och uppåt. Den figur som tidigare varit dold framträdde inför mina ögon. Jag svalde ner bönorna blandade med färskost och tittade på min vän och sa med låg röst: “Nej… vänta..fan också”. Punkterna hade kopplats ihop.  Mönstret var med ens tydligt. 

Min upplevelse är att livsinsikter inte är himmelska. De kanske förvisso kommer från himlen men det är i så fall också allt. Jag har hört att Gud göms i mötet mellan människor. Och min tolkning är att det gömstället är det magiska som sker när man är nära en annan människa; uppslutna i ett samtal, i en kreativ process eller i tystnaden där enbart trygghet och kärlek råder. 

Men Gud kanske göms i mötet mellan oss på det sättet som får våra vägar att korsas vid en viss tidpunkt? För att det finns saker vi behöver dela, saker som behöver sägas och saker som behöver höras. En gång och aldrig mer eller om och om igen. Och sedan ytterligare en gång till. För ibland är vi människor förbannat svåra att nå fram till.

Men himmelska? Nej, det är de inte, dessa insikter. Även om de kanske kommer från Gud så medför de ofta en rädsla och osäkerhet. Jaha, nu ser jag detta; linjerna har kopplat ihop alla punkter och mönstret är tydligt och klart. Jag inser att jag aldrig kommer se ett blankt papper igen. Det går inte att backa och jag måste göra något med detta som jag ser. Och nej, jag ska inte låtsas som att jag inte vet vad jag ska göra. Jag vet precis. Även om benen darrar och det drar ihop sig i magen, men jag vet. 

Inte en himmelsk gåva, men samtidigt väljer jag att våga tro att det är precis vad det är. Tack Gud för det som jag ser tydligt och klart nu. Det tog kanske en förbannat lång tid? Ja, det gjorde det. Tack för ditt tålamod.