En månad av goda tolkningar – Dag 17 

Jag minns på ett ungefär hur det kändes under den där tiden då jag pratade om Gud och religion i ett tonläge något över mitt normala. Rösten fylld av frustration och argumenten hårda och vassa. Med armarna i kors himlade jag med ögonen åt naiva, och enligt mig också korkade, religiösa människor. Hur kunde de inte ha hängt med i utvecklingen, tekniken, forskningen och inte lämnat det där gamla och förlegade bakom sig? Att inte Sverige var helt fritt från religion hade jag svårt att greppa. Vårt land som låg i framkant med så mycket annat. Vi borde ju leda även i denna fråga. Bort med eländet! helt enkelt. 

Idag tänker jag på hur fantastiskt det är att vi får ändra oss. Men det kanske mest fantastiska är att jag gav mig själv tillåtelse att ändra mig. Jag höll inte mig själv som gisslan i ett tankemönster som inte längre kändes som mitt. Och jag tvingade för den delen inte heller in mig i något annat “bara för att höra till”. 

Nej, någonstans, på något vis så kunde jag släppa åsikter, tankar och värderingar som inte längre klingande sant inom mig. Och med det frigjordes det plats. Plats för det som kändes friare, sannare och varmare inom mig. Och jag låter det fortfarande få finnas utrymme för nya influenser, tankar och åsikter att komma in. Vissa lämnar snabbt, och andra stannar kvar en stund för att se om de passar in i det mönster av mosaik som själen består av. 

Tack för möjligheten att veta, och sen inte veta någonting alls. För att sedan veta någonting nytt. Tack för att livet får vara fullt, och tomt, och allt däremellan.