En månad av goda tolkningar – Dag 19

Ensamhet. 

Vi föddes in i den här världen ensamma. Somliga av oss var oönskade. Somliga av oss var efterlängtade. Somliga av oss ingetdera. Och vi kommer att dö bort från den i ensamhet. Utan någon som saknar. Med efterlämnande av tomrum. Eller ingetdera.

Gud som en evigt närvarande kraft, från födsel till död, och en större mening med livet som människa är något jag hoppas på mer än känner. Men jag försöker öppna mig för möjligheten. Sätta min tillit till att Guds frånvaro eller famlandet efter mening inte handlar om Gud utan har med mig att göra. Med min instängdhet i mig själv. I mitt avskärmande från världen. Med min rädsla för att det som känns mest säkert är att jag kommer försvinna på samma vis som jag kom hit. Och precis som du som inte hittar Gud varje dag, och fortfarande letar efter meningen med att du är här, lever jag i ensamhet. Min erfarenhet av att vara människa, den jag är, i den värld som är min; ja, den erfarenheten är unik och ingen kommer någonsin förstå det jag förstått och det jag inte får ihop av allt det här. 

Delande. 

En glimt av livshistoria. Tårar som fyller dina ögon. Är det kvarvarande smärta blandat i din sorg? Skäms du? Är du arg för att du lidit? Varför är din hållning så bekant? Ditt bortvända ansikte speglar någonting som jag känner igen. Tonen som bär upp dina ord får det att klinga svagt inom mig. Du delar, och jag förstår. 

Jag är inte så ensam som jag trott.