En månad av goda tolkningar – Dag 24

Jag fick höra om en kvinna som gråtit ohejdat. För att hon var trött. För att hon inte orkade med allt det som var hennes att orka. För att hon inte fått läka sina sår. Hon grät och grät och grät. Och jag tänkte på alla som gråter med henne. 

Hur ska man orka vara människa i det här livet? 

Hur ska man orka med allt när man inte längre gör det? När man inte vill längre? Hur ska man orka höra om kvinnor som gråter och människor som förgör varandra? Hur ska man orka vara så där bra som man vet att man är, där innerst inne, när magkatarren tar sitt svidande, värkande grepp om hela ens jag? När kroppens smärtsignaler får dig att signalera till världen runt omkring med både varningsflagg och sirener –  du orkar inte en sak till. Även om den saken egentligen är din att orka så är det faktiskt inte möjligt längre. Eller så kanske du bara inte vill längre? 

Kan vi välja att inte orka vara människor i den här världen? Kan vi säga att det faktiskt inte är vår sak att orka med allt detta? För att det helt enkelt är för orimligt. Det är en orimlig värld vi befinner oss i. Magkatarr och gråt som inte upphör är orimligt. Människohandel och maktgalna män likaså. 

Så om vi säger; “Nej, jag orkar inte med den här världen. Jag orkar faktiskt inte ta in alltsammans. Jag vill inte spendera mitt liv vältrande i skuld och skam över att jag inte gör och är mer. Jag vill vara med och rädda världen. Men jag vill göra det en människa i taget, och den jag vill börja med är mig själv”.

Ja, tänk om vi skulle säga så. Tänk. Tänk om vi skulle göra så. 

Men vad händer med resten då? Ja, jag vet inte. Det är en orimligt svår fråga att besvara. Men jag tänker på det min livsmentor sa till mig en gång; “Allt det du inte förmår och inte förstår, lämna det till Gud Martina. Säg bara “Ta hand om det här Gud, för jag orkar inte””.

Det kanske är värt ett försök?
Om det kan rädda världen?

En människa i taget.