En månad av goda tolkningar – Dag 27 

Jag gick med raska steg för att hinna fram i tid. Inte för att det var någon som egentligen väntade på mig. Det tror jag inte i alla fall. Oavsett skulle det inte se bra ut om jag kom in genom dörren för sent. 

Se bra ut? För vem då? 

På det som i går var snöslask och vattenpölar som jag trampade mig igenom fick jag nu spänna mig i stegen för att inte halka på. Jag mötte barn som var på väg till skolan. Mötte dem, men utan att mötas. Blicken fokuserad framåt, kroppen spänd och redo för den händelse att jag skulle tappa kontrollen över färden framåt och med en visshet om att det inte var många minuter att spela på för att hinna fram i tid. 

I tid? För vem? 

I sedvanlig ordning tog jag mig fram med hörlurarna täckande mina öron. Den två minuter långa sammanfattningen av morgonens nyheter beskrev som vanligt bristerna. Bristerna i vårt system. Brister i människors omdöme. Brist på kärlek. 

Och jag hinner tänka att vi har ett bristande fokus på det goda som sker, samtidigt som jag vinkar till tack åt bilen som stannat vid övergångsstället. Väl på andra sidan tar jag upp telefonen och trycker på paus och byter över till ljudboksappen. Två minuter får helt enkelt vara nog. 

Jag har lyssnat på den förut. Uppläsarens mjuka men samtidigt fasta röst får orden att bli något att greppa tag i när man halkar omkring i den här världen.  
Ärligt talat så missar jag mycket av det som läses upp när jag skyndar mig fram från punkt A till punkt B. Ärligt talat så är jag orolig för att jag missar saker oftare än så. Morgon till kväll. Punkt A till punkt B.

“Is this why I’m here for?”. Frågan sticker ut. Och det blir som ett mindre slag i magen. Vad blir mitt svar? Är det här varför jag är här? Är jag här för att skynda mig fram på blankis och inte möta en enda människa med blicken? För att jag knappt ska hinna krama om mina barn för att hinna i tid till möten som ingen skulle sakna mig om jag var frånvarande i från? Är jag här för att lyssna till rapporter om allt som är fel med världen? Är jag här för att uppnå saker så att jag kan bevisa för (ja, för vem?) att jag är något. Vad är ens detta “något” som är så viktigt att sträva emot? Jag vet faktiskt inte. 

Är detta varför vi är här? 
En obekväm men viktig fråga. Jag ska fortsätta fundera i helgen. Gör mig gärna sällskap. 

Boktips: 101 Essays that will change the way you think av Brianna Wiest